Trots att det nu är snart sjutton år sen jag slutade på LO kan jag inte sluta med att följa med och intressera mig för den fackliga verksamheten, då särskilt förhandlingsverksamheten. Om det till äventyrs finns några som brukar läsa mina krönikor, har ni säkert konstaterat att jag med jämna mellanrum har synpunkter på avtalsförhandlingarna.
För inte så länge sedan var jag inbjuden till ett seminarium som anordnades av Arbetarrörelsens arkiv och temat var storkonflikten 1980, något av ett 30-årsjubileum.
För de som inte kommer ihåg, myntade dåvarande SAF ordförande Curt Nicolin dom klassiska orden att konflikten var en ”investering i framtiden”. Vad kom det sig att man tog till en jättelockout och kallade den för en investering i framtiden?
Självklart fanns det en rad orsaker, för min del tro jag att det var tre frågor som var avgörande. Utan inbördes rangordning: Den omfattande lagstiftningen på arbetsrätten område, som uppfattades som fackföreningsvänlig. En borgerlig regering som under ett antal år inte tillmötesgått SAF: s olika önskemål. Och den starka samordningen inom fackföreningsrörelsen.
Ska man lägga till en enskild fråga som hade stor betydelse blir det självklart löntagarfondsdebatten! Nu, med 30 års perspektiv, kan man se att jättelockouten kanske var en ”investering”.
Några löntagarfonder har vi inte, arbetsrättslagstiftningen håller på att luckras upp, inte minst av den nuvarande regeringen och tyvärr kan vi se en försvagning av fackföreningsrörelsen inte minst beroende på ändrade regler i a-kassan.
Det kanske är på sin plats att lägga till att vårt inträde i EU inte på något sätt stärkt facket, snarare tvärt om.
När det gäller förhandlingsfrågorna var det väl känt att Verkstadsföreningen, nuvarande Teknikföretagen, livligt pådrivna av dåvarande Volvochefen Pehr G Gyllenhammar, önskade komma ifrån de samordnade förhandlingarna mellan LO och SAF.
Kravet var att avtalet mellan Verkstadsföreningen och Metall skulle bli normbildande för hela arbetsmarknaden. Det långsiktiga målet var att lönebildningen skulle hanteras företagsvis.
Efter diverse turer trodde man sig ha löst frågan genom att träffa de så kallade Industriavtalet. Efter drygt tio år har arbetsgivarna inom industrin insett att den här lösningen inte lett fram till vad man önskat sig och därför har industriavtalet sagts upp.
Det gamla önskemålet om total dominans på lönebildningen inom arbetsmarknaden kvarstår säkert inom Teknikföretagen och därför ska det bli intressant att följa utvecklingen, inte minst mot bakgrund av de olika lönenivåerna och löptider som blivit ett resultat av årets avtalsrörelse.
Stig Malm
Kommunalpolitiker (S) i Solna och tidigare LO-ordförande
