I en konferenslokal i Karlstad läser Agneta Tynander från RFSL:s avdelning i Värmland upp ett påstående: ”Det finns bara två kön.” Det tjugotal personer som finns i rummet sprider ut sig efter en tänkt linje. Stämmer påståendet helt? Inte alls?

Tänker man rent anatomiskt eller mentalt? funderar sjuksköterskan Ewa Robergh. Om inte en bekant höll på att byta kön skulle hon nog ha svarat ja. Nu ställer hon sig i mitten.

De andra: undersköterskor, sjuksköterskor, barnmorskor, läkarsekreterare och läkare från ungdomsmottagningar och en hudklinik, gör sina val.

Utgångspunkten är att alla medarbetare måste rannsaka sig själva.

Inga svar är givna.

Ewa Robergh har varit lite kluven inför hbt-certifieringen. Det är sorgligt att det ska behövas, tänker hon. För henne är det så självklart att alla inte har samma sexuella läggning, samtidigt vet hon att fördomar finns.

Certifieringsutbildningen går vidare. Vilka sexuella läggningar finns? undrar Anette Sjödin från RFSL:s förbundskansli.

– Heterosexualitet, säger någon.

– Bra, det brukar en del glömma.

– Homo- och bisexualitet.

Sen blir det tyst.

– Kom igen nu, säger Anette.

Så fylls tavlan med ord som zoofili – jaha, samma sak som tidelag, djursex – och pedofili, strypsex, hypersexualitet. Transsexualism. Och intergender.

Tre sexuella läggningar
När ingen kommer på fler ord ringar Anette in hetero-, bi- och homosexualitet:

– Det finns tre sexuella läggningar.

De är definierade i den svenska diskrimineringslagen.

Transsexualism och transvestism handlar om könsidentitet och könsuttryck.

­– Du lurade oss, försvarar sig någon.

Anette skriver ”DU BESTÄMMER” med versaler på tavlan.

För hur vet man om någon som är gift med en person av andra könet är hetero?

Vad är kön?
Heteronormen är en viktig utgångspunkt, liksom begreppet kön. Men vad är då kön?

Anette Sjödin ritar fyra kolumner, som förklarar frågeställningen i början av dagen (”Det finns bara två kön”). Där står biologiskt kön, socialt kön, mentalt kön och juridiskt kön. Är personen kvinna respektive man enligt alla dessa definitioner kallas hon eller han Cisperson.

Men för många är könstillhörigheten mer svävande. En person kan biologiskt sett vara man, upplevas av samhället som kvinna och av sig själv som kvinna. Juridiskt är personen en man, men kanske transsexuell och vill byta kön, biologiskt och juridiskt.

– Jag tror att det skulle vara berikande för arbetslivet och det sociala livet om man kunde bejaka könsöverskridandet mer, säger en deltagare.

Hur ser det ut på er egen arbetsplats? Kan man prata öppet om sin partner? Många nickar. Någon poängterar dock: Om man är hetero.

– Det kan vara fruktansvärt svårt för hbt-personer, inte minst i småstäder, säger en man.

– Vi jobbar ju mycket med hbt-personer på ungdomsmottagningen, säger en kvinna.

– Vi har varit medvetna ganska länge. Fem, sex år, säger en annan kvinna.

– Men man kanske inte tänker på arbetskollegerna, säger en tredje.

Individens val
Öppenheten går längs en skala. Att komma ut är en identitetsprocess som går från förvirring, via jämförelse, tolerans, stolthet och slutar i syntes. Det kan också gå bakåt. Eller runt.

Att byta jobb kan betyda ett steg tillbaka.

– Och alla kommer inte ända fram, säger Anette.

Synpunkten att det är lättare om hbt-personer är öppna, förs fram.

– Det ansvaret kan man inte lägga på den enskilda. Men på arbetsplatsen, säger Anette och tar till versaler igen:

”GRUPPENS ANSVAR MEN INDIVIDENS VAL” skriver hon.

– Vi har inte jämlika villkor på arbetsplatsen om inte alla kan vara öppna, säger Agneta.

Det är också viktigt att komma ihåg att hbt-frågor berör många. Släktingar, vänner, andra kan också ta åt sig av diskriminering och fördomar.

– Föräldrar har också en komma ut-process, säger Anette Sjödin.

Neutral mötesplats
Åtta verksamheter i landet är hittills hbt-certifierade av RFSL. Främst i Stockholm, men också Jönköping och Eskilstuna, och fler är på gång.

På hud- och könsmottagningen i Karlstad har läkaren och sektionschefen Hans-Ulrik Stark varit drivande för att få till stånd certifieringen. Han säger att målet är att skapa en neutral mötesplats och för det behövs kunskap. Att hela hbt-certifieringen sköts av RFSL, en intresseorganisation, är enda baksidan.

– Det kan man alltid framföra kritik mot. Vi vet också förhållandevis lite. Men vi har inte hittat något annat koncept, säger han.

RFSL välkomnar fler aktörer. Men Anette Sjödin poängterar samtidigt att det är föreningens kärnämne.

– Vi besitter stor kunskap, säger hon.

Hoppas på fler branscher
Syftet är att förbättra både den interna arbetsmiljön och kundkontakter. RFSL hoppas att fler branscher än vården ska visa intresse, inte minst skolor och andra serviceyrken, som handeln, hotell och restauranger.

Nästa punkt för dagen blir lagstiftningen. Deltagarna får lappar med viktiga händelser i svensk hbt-historia. Agneta ritar upp en tidsaxel på tavlan. När avkriminaliserades homosexualitet i Sverige? När avskaffades transvestism som sjukdomsbegrepp? Lapparna sätts upp mer eller mindre trevande.

Kursledarna rättar till.

När blev sexuell läggning en grupp i grundlagens hets mot folkgrupp? Lappen flyttas från 1995 till 2003.

Lagen om diskriminering av homosexuella i arbetslivet? Flytt från 1979 till 1999.

– 1979 avskaffades klassifikationen mental rubbning för homosexualitet. Jag var sju år när jag blev frisk, kommenterar Agneta.

Inte förrän 2009 avskaffar Socialstyrelsen transvestism som sjukdomsbegrepp.

Sju grunder
Den samlade diskrimineringslagen som kom 2009 har sju grunder. Då tillkom ålder och könsöverskridande identitet eller uttryck. När Anette möter fackligt förtroendevalda och frågar om de vet vad det senare betyder säger de: Nej.

– Tidigare kunde man skicka hem en manlig läkare som kommer till jobbet i kjol. Nu är det svårare, exemplifierar Anette.

Man skulle ju önska att förändringar skett tidigare, säger ledarna.

Ytterligare tre utbildningstillfällen bokas in. Certifieringen ska ske i december. När dagen är slut går sjuksköterskan Eva Robergh först i väg, men kommer tillbaka till kursledarna:

– Finns det någon verksamhet på RFSL i Värmland för föräldrar till homosexuella? undrar hon.

Så berättar hon att hennes son kom ut som homosexuell förra året. Älskar honom gör hon förutsättningslöst, det är inte det, säger hon och blir tårögd. Det svåra att hantera är rädslan för att han ska råka ut för våld av inskränkta människor. För henne var det en bekräftelse att få höra att det är en komma ut-process också för föräldrar.

Några veckor senare säger Ewa Robergh i telefon att hon berättat för kollegerna om sin son. Dagen efter kom en av sköterskorna och kramade om Ewa: ”Vad jag är glad att du berättade för mig.” Det har blivit en dialog och en större förståelse, certifieringsprocessen har ”öppnat spjället”, tycker hon.