Hambergs nya: ett skriande NU!

RECENSION. Maria Hamberg fortsätter envist i sin nya roman att skriva in moderna fabriksarbetare i litteraturhistorien. Romanen dimper lägligt ned mitt i biltillverkningskrisen när Saab reats ut och Volvoarbetarna lever i skräck.

Med tjurigt detaljrik precision – som en Jane Austen eller Marcel Proust – väver hon montörernas liv och arbete. Varenda mutter och packning får sin korrekta benämning.

Ja, hon skildrar den där yrkeskategorin som på liberala ledarsidor påstås ha outsourceats till Ukraina. Alla i Sverige är ju tjänstemän och medelklassare!

Denna lögn fortsätter att sprida sig som malignt melanom i medierna och ibland uppstår bisarra situationer. Som när tusentals bilfabriksarbetare varslas under krisen och plötsligt intervjuas vältaliga volvoarbetare i direktsänd teve.

Där stod de som gengångare från industrisamhällets tidevarv. De fanns! Och montörerna var påfallande ofta unga kvinnor.

	Foto: IDA LINDHAG (som även tagit porträttbilden)

Samtida skildring
Maria Hamberg som jobbat på Saab Scania i Södertälje ser dem, lyfter fram deras yrkeskunnande och ger dem därmed legitimitet.

Allt detta är sällsynt i dagens arbetarlitteratur som mestadels handlar om tider som flytt.

Hos Hamberg finns däremot ett skriande NU! som jag annars bara hittar i Kristian Lundbergs Yarden, som skildrar moderna hamnarbetare i Malmö där papperslösa utför nedbrytande arbete under fascistoid övervakning och godtycklig timpenning.

Ingen show för medelklassen
Hamberg gör det rejält svårt för sig i Drömfabriken. Kollektivromanen torde vara den knepigaste genren att blåsa liv i. Dessutom så hopplöst ute i ”jag, mig och mitt”-tider.

Större delen av romanen utspelar sig nämligen djärvt nog på själva fabriksgolvet, med korta utvikningar i karaktärernas privatliv med kärlekstrubbel, ensamheter och rockmusikerdrömmar.

Individerna  i ”den blå massan” mejslas ut.

Demonstrativt vägrar Hamberg stryka den medelklassläsare medhårs som via arbetarskildringen förväntar sig en peepshow med supande, knarkande, horande arbetarklass.

Hon har varit där
Hambergs arbetare är inga offer, de spelar dataspel, reser till Asien, plockar svamp, tecknar och lyssnar på P2. Jag har funderat länge på varför ingen skildrar ”den skötsamma arbetaren” i litteraturen. Men här finns de!

Jag tycker om att kliva in i en roman och tänka: ”Här har jag aldrig tidigare varit.” I förra romanen Greklandssommaren blev jag upprymd av porträttet av svetsaren Betty, ensam bland männen, ensam i omklädningsrummet och duschen.

Enligt Magnus Nilsson som forskar i arbetarlitteratur är det ovanligt att arbetarförfattarna skildrar själva arbetet: det finns inget etablerat språk för det. Men det hittar Hamberg och där är hon som bäst, med en självsäkerhet som troligen kommer av yrkeserfarenhet.

Hon har själv stått där, i bullret och stressen med ständiga skärsår, ryggvärk och småskador på händerna.

Hon har själv erfarit hur det är att vara kvinna i en manlig bransch med machopatina.

Aldrig en kliché

Hamberg uppdaterar arbetarskildringen genom att skriva in hur kvinnorna tar plats, liksom hur utlandsfödda från Gambia och Algeriet tar med bönemattan i kollektivet.

Rasismen och kvinnoföraktet finns där, men hos Hamberg blir arbetaren aldrig en kliché, moderna kvinnor ryter ifrån och kan påverka, moderna arbetare anmäler rasism.

Hamberg är skicklig på oväntade möten, som när ensamstående Gunnar får en salig afton hemma hos Mustafa som lagar nordafrikanskt och kokar kanelkaffe.

Gambianen Thabo peppar Anna-Greta att lämna sin man som misshandlar henne. Och Thabo gör det med goda exempel från sitt hemland.

Roman: Drömfabriken. Författare: Maria Hamberg. Förlag: Ordfront.

Hot och kontroll
Det största hotet är fabriksledningens nyfascistoida kontroller.

Ingen musik till arbetet, radion bort!

Tre prickar, sedan avsked.

In med bemanningsföretagens arbetare som man kan använda och avfärda som man behagar.

”Ut på ett bananskal” blir den nya tidens melodi.

Det krävs hundraprocentig lojalitet av de anställda, men inga förbindande åtaganden från arbetsgivaren.

Mån om nyanser
I romanen Du människa? från 1972 skriver fabriksarbeterskan Marit Paulsen tvärilsket om maktmissbruk.

”Bevakningens alla finesser går ut på att kränka dig, att förnedra dig till en blank nolla. För arbetarklassens självförtroende skulle vara mycket, mycket farlig för dem.”

Hamberg är däremot så mån om nyanser att hon till och med skildrar den avskydde förmannens sömnlösa nätter, också han är drillad av en ledning som kräver hårda bandage och snabba resultat.

I väntan på ett vrål

Ibland blir Drömfabriken lite väl finstämd och balanserad vilket tar udden av berättelsens svärta.

Hamberg skriver elegant och jag önskar att hon någon gång körde orden i en cementblandare.

Men vi är på väg mot ett arbetsklimat där arbetsgivaren får allt större makt och arbetsmiljöerna börjar likna tidigt 1900-tal.

Skräckvälde: hatet mellan arbetare och arbetsgivare.

Fortsätter det så här lär det säkert komma ett vrål från Maria Hambergs romankonst framöver.

Anneli Jordahl