Hans Robertsson har varit med och gjort en studie som visar att glappet är stort, mellan den diskriminering som homo- och bisexuella upplever och den som heterosexuella lägger märke till.

Heteronormen spelar roll på arbetsplatsen, även om heterosexuella ofta inte ens märker att den finns.– Om du utgör normen är det svårt att se vad normen gör för dem som står utanför den, arbetslivsforskaren och psykologen Hans Robertsson.Certifiering osäkrar heteronormenSexualitet är oftast helt irrelevant på arbetsplatser.

Jag är heterosexuell och bra på datorer. Jag är homosexuell och skicklig på att lackera bilar. Jag är bisexuell och snabb i kassa­arbetet.

Totalt onödig information. Eller hur? Homo, bi, hetero eller transperson – helt oväsentligt när ett jobb ska göras.

Heterosexuella tänker: Jag har inga fördomar. På vår arbetsplats förekommer ingen diskriminering av hbt-personer. Allt flyter på.

Eller som arbetslivsforskaren och psykologen Hans Robertsson uttrycker det:

Om du utgör normen är det svårt att se vad normen gör för dem som står utanför den.

Heteronormen. Ett högst relevant begrepp på svenska arbetsplatser. Vid fikabordet: Jag och Janne åkte hit eller dit, vi ska ta en husvagnssemester i år. Eller: Mina barn sa så knäppa saker i går.

Herrar och fruar Kärnfamiljer i lite ytligt snack. Inte för utelämnande. Inte för öppet. En del berättar mycket, men de flesta vill kanske ha ett lagom distanserat förhållande till sina arbetskamrater.

Lite lagom privat och så påtår på det.

Somliga måste skrika ut sitt privatliv. Eller dölja det helt.

Inga möjligheter däremellan.

– Om en kvinna säger: Jag och Janne var på husvagnssemester, så tolkar kollegerna det som att han är kvinnans man. Men om hon i stället säger: Jag och Erika var i Spanien och vandrade, tror de att hon är en kompis. Kvinnan delar med sig lika mycket, men omgivningen avläser olika, säger litteraturhistorikern Eva Borgström.

Minoritetsspråk
Homosexualiteten är som ett minoritetsspråk, som majoriteten ofta väljer att inte förstå.

För att den homosexuella ska komma ut krävs det mer. Hon kanske berättar något om Erika därhemma.

– Då tror de fortfarande att den som berättar är hetero och lever med en kompis.

Ända tills hon uttryckligen säger: Jag är homosexuell. Eller lesbisk.

– Homosexualitet är fortfarande förknippat med sexualitet och sensation, säger Eva Borgström.

Och man kanske inte har så stor lust att prata om sex på sitt arbete.

Dessutom är det ju bara en liten del av vad homo- eller bisexualitet handlar om – som med heterosexualitet.

Tre av fyra döljer sin läggning
Att homo- och bipersoner antingen bli osynliggjorda eller för mycket förknippade med sin sexualitet – det kommer Eva Borgström att trycka på i antologin Den moderna homofobin, där hon är redaktör och skribent och som kommer ut nästa år.

– Alla jag pratar med känner igen det, säger hon.

Pudelns kärna: Osynligheten. Och heteronormen, homofobin och sexualitet som irrelevant faktor.

Att tre av fyra homo- och bisexuella döljer sin läggning på jobbet (enligt en undersökning från Arbetslivsinstitutet 2005), är förståeligt:

– Det är jobbigt att i alla sammanhang säga: Jag är flata, jag är bög, säger Hans Robertsson.

– Man vill kanske ha en professionell yrkesroll. Inte för att man är rädd för att tala om sin homosexualitet, utan för att man tycker att det blir för personligt, säger Eva Borgström.

Problematisk osynlighet
Jobbet är man också på hela dagar, långa perioder. Det påverkar karriärmöjligheter och den sociala samhörigheten i stort. I andra sammanhang kanske det inte spelar så stor roll. Om man går på restaurang en kväll, åker på semester en vecka, går till tandläkaren.

– Sedan är det säkert så, att en del inte kommer ut ens för sig själva. Samhället har en stark heteronorm och den som kommer ut vinner något, men den förlorar också något, säger Eva Borgström.

Osynligheten är förståelig och vars och ens eget val. Men likväl problematisk.

Ett moment 22, enligt Hans Robertsson. En konsekvens är att heterosexuella personer inte uppfattar problemet. En undersökning han varit med och gjort visar att glappet är stort, mellan den diskriminering som homo- och bisexuella upplever och den som heterosexuella lägger märke till.

Är det då så konstigt att heterosexuella glömmer bort att ta strid för hbt-personers rättigheter på arbetsplatsen, när allt flyter på?

Stort att ”komma ut”
Samtidigt är det faktum att många väljer osynligheten kanske i sig ett bevis på att homofobin och diskrimineringen och okunskapen är stor i samhället.

Det är fortfarande en stor grej att ”komma ut”. Och är man inte öppen med sin sexualitet sätter man kanske inte gärna igång en process i ett diskrimineringsärende; ett resonemang som Diskrimineringsombudsmannen är väl förtrogen med.

Ändå: Öppenhet är lösningen, säger Hans Robertsson.

Eva Borgström är författare och litteraturhistoriker. Grundfrågan som hon ställer sig som redaktör för antologin Den moderna homofobin är: Finns det homofobi i vårt sett formellt jämlika samhälle? Och hur ser den i så fall ut?

Själv vill hon svara på två sätt:

Det har skett dramatiska förbättringar i klimatet de senaste tjugo trettio åren. Nu syns homosexuella i radio och tv, av båda könen och i olika åldrar.

Men också, det slag som ännu inte är vunnet. Eva Borgström föreställer sig att en del tänker ungefär så här: Hur ska jag få mina homofoba åsikter att verka tillräckligt oskyldiga så att jag inte råkar illa ut?

Dyrköpt bryta normen
Ett exempel är när Kristdemokraterna skulle försvara sin kritik mot den könsneutrala äktenskapslagen (som kom 2009). De ville inte att homosexuella par skulle ha samma rättigheter, men ändå inte framstå som homofoba.

– Jag tror inte att många springer omkring och hatar homosexuella. Det handlar mer om attityder, värderingar, blindhet för att världen kan se annorlunda ut. Osynliggörande av homosexuellas erfarenhetsvärldar, säger Eva Borgström.

Homomotstånd, säger hon, är kanske ett bättre ord än homofobi. Att använda olika specifika ord för att beskriva läget är bra, anser hon, eftersom det handlar om olika saker. Som homofientlighet, homohat, homoförtryck.

På arbetsplatsen kanske könstypiska egenskaper värderas högre. Traditionell kvinnlighet och manlighet väger tungt (men inte överallt), utan att det går att ta på.

– Att bryta mot normer på arbetsplatsen, det kan nog kosta på, säger hon.

Förebilder viktiga
Ingen kan kräva av någon annan att vara öppen. Ingen har rätt att dra ut någon annan ur den berömda garderoben.

Hans Robertsson kommer ändå tillbaka till det: Bäst vore om alla var öppna. Han blir mer och mer stärkt i tron att öppenhet varar längst. När han i sitt nya forskningsprojekt intervjuar äldre homosexuella män visar det sig – och då har ändå en del av dem levt när homosexualitet klassades som rent kriminellt, och en del har råkat på spö – att de som har varit öppna är de som klarat sig bäst och mått bäst.

Att det kommer fler och fler positiva förebilder är viktigt. Skulle alla vara öppna så …

– Det är en utopi. Men det vore det bästa, säger han.