Teknikarbetsgivarnas formella uppsägning av industriavtalet var den logiska slutpunkten på en lång dags färd mot natt.

Avtalet har inte saknat kritiker, de har varit särskilt många och högljudda under senare år. De har funnits bland både fackliga organisationer och arbetsgivarditon.

Skarpast har kritiken varit den senaste tiden och inte sällan har det varit just Teknikarbetsgivarna som visat sitt missnöje med tingens ordning:

Det har gällt allt från lönekrav – särskilt LO-förbundens låglönesatsningar och jämställdhetspotter – till hur den övriga arbetsmarknaden agerat i förhållande till de först träffade avtalen inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn (läs: Teknikavtalets område).

Det måste ske
Att dagens presskonferens därför innehöll en formell uppsägning av industriavtalet var ingen jätteöverraskning. Den så ofta upprepade och vassa kritiken måste någon gång övergå i praktisk handling. Det var det som skedde i dag.

Sannolikt har beslutet vuxit fram under en längre tid. Att det blev just i dag som ”bomben” släpptes kan säkert förklaras med att hela industrin är avtalsreglerad och merparten av lönerörelsen på den privata sidan är över.

När den största och mäktigaste arbetsgivarparten säger upp avtalet finns det inte längre. Alla försök att lappa och laga saknar trovärdighet. Uppsägningen markerar slutet på en era och öppnar för en ny.

Skadeglädje
Att reaktionerna på det uppsagda avtalet rymmer allt från bestörtning, besvikelse, ilska och skadeglädje är tydligt. Inte minst en del högljudda kritiker ler glatt i mjugg. De har irriterat sig på den maktens arrogans som ackompanjerat en del av industriavtalets bärare genom de här 13 åren. I och med uppsägningen tycker de sig se en tvångströja släppa greppet och är därför i första stunden lättade.

Men utan industriavtalet som ett slags drivankare för lönebildningen inställer sig genast frågan vad som ska komma i stället och hur det ska arbetas fram. Omsorgen om morgondagens lönebildning är en fråga för alla parter. Industrins företrädare har inget särskilt ansvar. Också avtalets kritiker måste upp till bevis.

Besvärlig resa
Med tanke på att kontaktytorna och samvaron mellan fack och arbetsgivare för närvarande inte är de bästa kan det bli en besvärlig resa. Uppgiften är att ur industriavtalets aska skapa ett system eller en modell som tillräckligt många sluter upp bakom för att det ska få en normerande och stabiliserande verkan. Det har funnits enklare uppgifter.

Förutsättningarna för nya genomgripande diskussioner om morgondagens lönebildning är allt annat än gynnsamma. 2009 havererade huvudavtalsförhandlingar. 2010 har varit den hätskaste avtalsrörelsen på många år. Under båda åren har tonläget i debattartiklar och annonskampanjer inte direkt främjat samvaro eller byggt tillit.

Avtalsrörelsen 2011 och 2012 är inte långt borta. Utan ett nytt drivankare blir det makt och marknad som styr lönebildningen.