Ett gammalt äktenskap
 |
Relationen mellan Socialdemokraterna och LO har sällan gått på räls. Länge var det mer eller mindre ett tvångsäktenskap.
I Sverige betyder fackligpolitisk samverkan, och har alltid gjort, samarbete med ett och samma parti – Socialdemokraterna. Även om både vänster och höger i facket har haft svårt för det, ser många symbiosen som det mest självklara. För att man tycker att det är det bästa alternativet. Eller, som en gråsossig släkting sa: ”Det bara är så.”
Det spelar liksom ingen roll att världskrig, befrielsekrig, kärnvapenkrig, kalla krig, terror, presidentmord, folkmord, ministermord, revolution, depression, television, medborgarrättsrörelse, kvinnorörelse, hbt-rörelse, industrialisering, globalisering, oljekriser, miljökatastrofer, bostadsbubblor, it-bubblor och finanskriser har passerat.
Utåt sett står S och LO stabilt bakom varandra. Men hur länge kan det hålla? Vi återkommer dit.
Industrisamhället växer fram
Det börjar när 1800-talets Europa förvandlas från jordbrukssamhälle till ett industriellt sådant. Människor rör sig in till städerna där jobben finns. Socialismens tankar börjar spridas om att organisera arbetare som hittills jobbat skyddslösa utan rättigheter. Arbetarrörelser i alla dess former grundas från fabriksgolv, på torg och under hemliga möten.
När Socialdemokraterna formellt bildas i Sverige 1889 kommer majoriteten från olika fackföreningar. Man märker ett behov av en central organisation för att samordna fackliga aktioner och bygga en starkare rörelse. Nio år senare bildas LO.
Vem som bildade vem beror på vem man frågor. Partiet hävdar gärna att det var politiker. Facket säger fackföreningsfolk. Antagligen ligger Lars Ekdahl, professor i historia med fokus på arbetarrörelsen, närmast sanningen när han säger att ingen riktigt vet. Utan att det snarare handlar om växelverkan i en turbulent tid.
”Facket är partiets barn”
Oavsett vilket används relationen ofta som ett sätt att framställa de två som en stark helhet. Något som Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, märkt i sin forskning om hur socialdemokratin skriver historia.
– I partihistoriken tar man hela tiden fram att fack och parti är en odelbar enhet och en schism otänkbar. Partiet säger att svensk fackföreningsrörelse är socialdemokratisk per definition. Facket är partiets barn och egendom, säger hon.
Fackligpolitisk samverkan har ibland varit framgångsrik, konstaterar Åsa Linderborg. Vid andra tillfällen har den snarare verkat som ett sätt att ge Socialdemokraterna behövlig legitimitet som ett arbetarnas parti.
I begynnelsen är det kampen för att få organisera sig samt att alla, inte bara rika män, ska få rösta om de viktigaste frågorna. Härmed gör man också klart att arbetarrörelsens kamp ska gå via reformer i politiken, inte genom revolution.
Inom såväl parti som fackföreningsrörelse myllrar det fortfarande av ideologiska tankar: liberala, revolutionära, socialdemokratiska och frihetligt vänstersinnade. Socialdemokratiska partiet samarbetar dock främst med liberaler, vilka finner varandra i kampen för allmän och lika rösträtt och mot inskränkningar i fackliga fri- och rättigheter.
Under 1900-talets första decennier splittras den svenska vänstern. Året efter storstrejken 1909 bildar syndikalister en egen centralorganisation, SAC, för en facklig kamp fri från partipolitik, statlig inblandning, fredsplikt och bindning till kollektivavtal. Och i samband med att ryska revolutionen bryter ut 1917 kliver en grupp ur partiet och bildar Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som efter några år byter namn till Sveriges kommunistiska parti.
Genom över hundra år av gemensamt bagage kan man, utöver själva bildandet, urskilja fyra skeenden som kommer att påverka relationen: 1) Samarbetet formas 2) De gyllene åren 3) Äktenskapskris 4) Nurå?
Samarbetet formas
Under tiden mellan världskrigen formas samarbetet. Särskilt under 1930-talet börjar fackföreningsrörelsen se krav omvandlas till politik. Statsminister Per Albin Hanssons krisprogram efter 1920-talets stenhårda år och en arbetslöshet som stigit till 25 procent enar parti och fack. Liksom sociala reformer som två veckors semester, försäkring vid arbetslöshet och folktandvård. Partiet vill bli folkligt. LO fördubblar sitt medlemstal.
Men alla ska inte med. I västra Norrland pågår strejker mot lönesänkningar vid flera fabriker som drivs på av fackligt radikala. Strejkbrytare hängs ut och misshandlas. Militär kallas in. Under ett oroligt protesttåg använder de sina gevär och kulsprutor. Fyra demonstrerande arbetare, och en åskådare, skjuts till döds. Fem skadas allvarligt. Det som händer i Ådalen 1931 etsar sig fast på flera sätt.
– Fackföreningsrörelsen var väldigt radikal och höll på att gå en annan väg än partiet. Efter skotten kopplar Per Albin Hansson ett grepp om rörelsen. Med hårdhänta metoder inbillar han alla att det blir total anarki om man fortsätter att demonstrera vilt. Fackföreningsrörelsen disciplineras in i partifållan, säger Åsa Linderborg.
1940 skickar LO ut ett cirkulär om utestängning av kommunister från fackliga uppdrag. Men särskilt inom Metall är det kommunistiska inflytandet hos medlemmarna stort. När den stora metallstrejken bryter ut 1945 är den starkt pådriven av den kommunistiska falangen i förbundet.
Över 100 000 metallarbetare lägger under fem månader ner arbetet. Strejken blir ett nederlag där verkstadsarbetarna inte får mer i lön än arbetare i förbund som inte strejkat. Strejken beskrivs ofta som kulmen på det kommunistiska inflytandet över LO. Och som startskottet för att en gång för alla få bort kommunister från förbunden.
– Det har funnits en stark antikommunism inom socialdemokratin som burits upp av fackföreningsrörelsen. Den som blir stämplad som kommunist eller syndikalist får inga centrala positioner. En gammal tradition är också att stämpla kritiker som kommunister även om de inte är det. Och på så sätt kunna samla fackföreningsrörelsen kring den dominerande socialdemokratin, säger professor Lars Ekdahl.
Samtidigt, lägger han till, har det alltid varit oklart vad en kommunistisk facklig praktik egentligen innebär.
De gyllene åren
Efterkrigstiden blir den fackligpolitiska samverkans guldålder. Att Sverige aldrig aktivt deltog i världskrigen ger klar fördel efter krigssluten. Statsminister Tage Erlander mullrar visserligen till en början om att avgå när LO 1949 inte går med på ett fortsatt lönestopp. Men LO böjer sig. Och ekonomin börjar rulla i hög fart.
LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner presenterar sin ekonomiska modell med en solidarisk lönepolitik och full sysselsättning som mål. Facket formar lönepolitiken. Regeringen ser att det leder till utrymme för välfärdspolitik. Vilket i sin tur kan motivera facket att ibland stå tillbaka i lönekraven, då medlemmarna får sociala förmåner som kortare arbetstid, längre semester och olika försäkringar.
– Medlemmar ute på arbetsplatserna såg vilka problem människor hade. När det fungerade som bäst kanaliserades kraven genom facket och blev till lagar, anser Lars Ekdahl.
Mot slutet av 1960-talet går Sverige in i en rekordperiod med Volvo, Asea och en gigantisk varvsindustri. När Olof Palme 1969 axlar Tage Erlanders roll som landets ledare har Socialdemokraterna egen majoritet i riksdagen.
Men ute i landet bubblar det. Gruvarbetarna i Malmfälten är trötta på dieselgaser, buller, stendamm och hetsiga och hierarkiska ackordslönesystem. Och på ett allt mer centraliserat och byråkratiskt LO.
Vild strejk bryter ut. Ganska snart är antalet strejkande uppe i tusentals. Den nyss tillträdda statsministern Olof Palme blir ställd. Saltsjöbadsandan har dominerat i 30 år. Dessutom är arbetsgivaren man strejkar mot ett statligt bolag – LKAB. Den vilda strejken visar också på att arbetare kan få rejält gehör utan att gå via LO:s förbund. Strejken pågår i närmare två månader. Även sömmerskor, skogsarbetare, hamnarbetare och städerskor genomför flera vilda strejker. Många gånger leder det till höjda löner.
Efter, och antagligen på grund av vilda strejker och ett radikalt klimat, genomförs under 1970-talet något av en arbetsrättsoffensiv. Det blir ett rejält avsteg från Saltsjöbadsandan. Sverige får lagar om anställningsskydd, medbestämmande, fackligt arbete på betald arbetstid, facklig närvaro i styrelser, ny arbetsmiljö, 40 timmars arbetsvecka och föräldraförsäkring.
– Under 1950 till 70-talet uppfattar jag fackföreningsrörelsen som tankesmedjan som höll partiet vitalt. Det fanns LO-ekonomer och andra som inte tänkte som andra ekonomer. Man hade en självständig idé om samhällets utveckling, säger Lars Ekdahl.
Nu föds ytterligare en facklig tanke som behöver gå via politiken. Förslaget går ut på att vissa industrier ska betala in en del av vinsten till kollektivt ägda fonder som facket kontrollerar. Klassisk klasspolitik där facket, inte partiet, har makt över ekonomi. Även om partiet formellt går med på löntagarfonder är motståndet starkt.
– Kjell-Olof Feldt var emot med stöd av Palme. Motivet var att partiet inte kunde ta en konflikt med den industri som gör det möjligt att driva välfärdspolitik. Man trodde inte heller att det skulle vara möjligt att i grunden ändra samhället, berättar Lars Ekdahl.
Mot slutet av det radikala 1970-talet börjar tillväxten minska, arbetslösheten och inflationen stiga. Guldåren går mot ett slut. Ett kaotiskt och konservativt årtionde står för dörren.
Äktenskapskris
1979 bildar Margaret Thatcher regering i Storbritannien. Ett år senare väljs Ronald Reagan till USA:s president. Båda styr under hela 1980-talet. Och båda motarbetar facklig organisering. Sverige, som nu har en borgerlig regering, byter kurs mot en nyliberal politik där staten ska lägga sig i så lite som möjligt.
Socialdemokraterna hänger också på. Partiet hade visserligen lite motvillig gått med på förslaget om löntagarfonder. Men det hade väckt onda ögat hos borgerliga partier och näringsliv. Minst sagt.
När så Socialdemokraterna vinner valet 1982 inför man visserligen fonderna. Men facket blir inte huvudman för dem, och de är långt ifrån ursprungsförslaget.
– Partiet ansåg att LO hade lanserat en politisk fråga som var så brännbar att de satte partiet i en mycket svår situation. Fonderna gick för långt, säger Lars Ekdahl.
Härifrån börjar relationen knaka. Den S-ledda regeringen under 1980-talet, med Kjell-Olof Feldt på finanserna, prioriterar att begränsa takten på inflationen under en (alltför) snabbt stigande konjunktur. Metoden innebär bland annat att hålla löner och priser nere. Finansminister Feldt och LO:s Stig Malm blir aldrig bästisar.
Även lokalt protesterar fackligt aktiva mot den socialdemokratiska politiken. 1985 inleds ett upprop från verkstadsklubbar i Dalarna mot den socialdemokratiska politiken som man anser öka klyftorna i samhället. Över 75 000 människor skriver under. Partiledningen är mindre road. Ännu en gång skallar ropen om att en ”extremvänster” ligger bakom.
Under 1980-talet blir bostadsmarknaden så het att den till slut kokar över. Sverige är på gränsen till sammanbrott. Och Socialdemokraterna hamnar i ett dilemma. Hur är man ett arbetarparti som samtidigt styr ett lands finanser? Särskilt svårt när det vankas extrem lågkonjunktur.
Klyftan mellan de två rosorna växer när ett iskallt 1990-tal inleds.
Samtidigt vållar kollektivanslutningen, som gett förbunden möjlighet att automatiskt ansluta medlemmar till partiet (där individen visserligen kunde reservera sig), en allt hetare debatt. Kritikerna kallar det tvångsanslutning. 1986 säger LO:s ordförande Stig Malm att den blivit ”en kvarnsten om vår hals”. 1990 tas anslutningen till partiet bort.
Samma år lägger Ingvar Carlssons regering fram ett krispaket med nedskärningar, stopp för löne- och prishöjningar och strejkförbud. Den som får presentera paketet är den 33-åriga Mona Sahlin, färsk på posten som arbetsmarknadsminister. LO ställer sig bakom paketet. Men bland några av förbunden kokar det. Särskilt i Kommunal, där dåvarande ordföranden Lillemor Arvidsson vägrar.
Regeringen Carlsson misstroendeförklaras av en majoritet i riksdagen. Men de borgerliga partierna kan inte enas, och Ingvar Carlsson får förtroende att bilda ny regering. Nu lämnar Kjell-Olof Feldt politiken.
Stoppaketet blir inte av. Året efter har de borgerliga partierna enats och vinner decenniets första riksdagsval. Löntagarfonderna får återigen hög prioritet. Ett år efter valet är de borta.
När Ingvar Carlsson tar tillbaka ledartröjan efter Carl Bildt, och snart ersätts av Göran Persson, inleder partiet en saneringspolitik som ska städa upp efter 1990-talskrisen.
De båda rosorna övergår till en lågintensiv krigsföring: Mona Sahlin (nu som partisekreterare) föreslår en karensdag för vård av sjukt barn. Kommunal ryter ifrån. Göran Persson vill ha en flexiblare arbetsrätt. Det får LO, med Bertil Jonsson som ordförande, att under kongressen 1996 avbryta alla möten och i stället gå ut och demonstrera mot partiet med hot om att dra in miljonerna i partistöd. Slagorden löd: ”Vi står i vägen.”
– Krispaketet med strejkstoppet gjorde relationen väldigt inflammerad. Liksom Göran Perssons saneringspolitik under 1990-talet. Den slog särskilt hårt mot Kommunals medlemmar. Där omvärderade nog många sin syn på partiet, säger Lars Ekdahl.
I mitten av 1980-talet har S över en miljon medlemmar och närmare 80 procent är LO-arbetare. 1991 har partiet 260 000 medlemmar. I dag är det knappt hälften. Och knappt hälften av dem kommer från LO-kollektivet som i sin tur fortsätter tappa medlemmar. Samtidigt som allt fler tjänstemän och akademiker organiserar sig.
Samhällsutvecklingen med en industri som sysselsätter allt färre har fått LO att tappa fotfästet, (den manliga) industriarbetaren har ju varit så central.
Men trots att över 40 procent av LO-medlemmarna inte röstade på S i senaste riksdagsvalet (och att Moderaterna ökade med 5,6 procentenheter) klamrar sig LO ändå fast vid partiet.
– Det är avvikande mot internationell utveckling. En förklaring är att man fortfarande har den positiva bilden av det som varit. Det finns en stark lojalitet, där äldre inom rörelsen inte är beredda att öppet diskutera och kritisera utvecklingen. Det är synd. Det vore värt att diskutera vart partiet tagit vägen och vilka de långsiktiga målsättningarna egentligen är, säger historieprofessorn Lars Ekdahl.
Nurå?
I höst väntar nytt val. I skrivande stund har en historisk Sifomätning genomförts, där tillfrågade för första gången anser att det är Moderaterna som har den bästa jobbpolitiken. Ett område som har varit helt avgörande för förhållandet mellan LO och S.
Samtidigt är det är inte ett socialdemokratiskt parti, utan en rödgrön allians som går till val. Miljöpartiets Maria Wetterstrand och vänsterns Lars Ohly skrev nutidshistoria när de talade på Sekos kongress i höstas. Ungefär samtidigt sa vänsterpartiledaren i Aftonbladets och Svenska Dagbladets webb-tvsatsning Korseld att ”Det finns en njugghet mot duktiga fackliga aktiva som inte är socialdemokrater. Det måste fackföreningsrörelsen göra upp med. Den starka kopplingen till ett parti är ett problem för fackföreningsrörelsen.”
LO säger sig vara öppen för dialog med andra partier. Men miljonerna rullar fortfarande endast in till Socialdemokraterna. Kanske blir det bara som det är. Att äktenskapet mellan S och LO står kvar oavsett hur omvärlden förändras.
FAKTA / Arbetarrörelsen
Arbetarrörelsen: samlande benämning på de fackliga och politiska strävanden som har sin sociala bas i arbetarklassen och som syftar till att förbättra arbetarnas ekonomiska, sociala, kulturella och politiska ställning. Till arbetarrörelsen räknas fackföreningar, politiska organisationer och ursprungligen även den konsumentkooperativa rörelsen – arbetarrörelsens ”tre ben”. Den socialistiska eller socialdemokratiska rörelsen är synonymt med arbetarrörelsen.
Från Nationalencyklopedin
 |
| Den norska modellen är definitivt inte aktuell här, säger LO:s andre vice ordförande Ulla Lindqvist, ansvarig för fackligpolitisk samverkan. |
”Vi vinner alltid på fackligpolitisk samverkan”
Att Socialdemokraterna flirtar med Vänster- och Miljöpartierna påverkar inte LO:s politiska arbete. Förutom att det rödgröna samarbetet är ”ett sätt att få en stabil socialdemokratiskt ledd regering”, säger Ulla Lindqvist, LO:s vice ordförande och ansvarig för fackligpolitisk samverkan.
Varför stöder LO ett och samma parti?
– Vi kommer ur samma idéer. Man kan jämföra med andra länder där fackliga organisationer jobbar mer med lobbyverksamhet, oavsett parti. De har inte alls haft samma framgång som vi.
Många medlemmar tycker att till exempel Vänsterpartiet bedriver en mer LO-medlemsvänlig politik.
– Tittar man på enstaka sakfrågor kan kanske vänstern ibland ha en uppfattning som står närmare det vi beslutat på kongressen. Men att titta på vad partierna tycker i olika sakfrågor är inte samma sak som att ett organiserat samarbete. Vi ändrar inte uppfattning för att en arbetsplats tycker att Vänsterpartiet är bättre.
Vilka är de starka gemensamma värderingarna?
– Att vi vill ha ett samhälle som bygger på jämlikhet, där klassklyftor minskar.
Det kan nog Vänsterpartiet också skriva under på.
– Det är möjligt. Men vi och partiet kommer från samma idéer. Det viktiga är att vi har en gemensam vision om samhället.
Flera forskare anser att LO fått stå tillbaka gentemot partiet de senaste årtiondena.
– Definitivt inte. Vi vinner alltid på fackligpolitisk samverkan. Däremot drabbar politiken ibland våra medlemmar. Ett exempel var de nedskärningar som gjordes under 1990-talet. Men de var nödvändiga.
Hur ser du på det som hänt i Norge, där arbetarpartiet ändrat kurs och bildat koalition på grund av fackföreningsrörelsen?
– Det är definitivt inte aktuellt här. Vi har väldigt tydliga beslut på vår kongress att vi ska samarbeta och ge ekonomiska bidrag till Socialdemokraterna.
Hur blir det med en rödgrön ?allians?
– Det är ett bra samarbete för det är ett sätt att få en stabil socialdemokratiskt ledd regering. Men det innebär inte att vi börjar samverka med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet.
Oavsett hur medlemmarna röstar?
– Vi har ju tagit ställning på vår kongress. Skulle det bli fler som röstade borgerligt eller annat kommer det att synas på nästa kongress som vi får ta ställning till då. Jag är övertygad om att det inte blir så.
Knappt hälften av partiets medlemmar är LO-arbetare, och över 40 procent av LO-medlemmarna röstade på ett annat parti i förra valet.
– Det är viktigt att vi är ute och pratar om kopplingen till politiken, så att man ser att Socialdemokraterna har den bästa politiken och uppmanar människor att rösta på partiet.
Tycker du att ni bra på att förmedla historien om vad det här samarbetet betytt?
– Vi har missat det ett tag. Men vi ska bli bättre på att koppla ihop hur viktig politiken är för vårt arbete.
Fotnot: LO centralt ger Socialdemokraterna sex miljoner kronor per år. Rekommendationen till förbunden är 6 kronor per medlem. LO:s budget för valarbete i år är 24 miljoner kronor.
