Årets avtalsrörelse präglas av ordet ansvar. Svenskt Näringsliv har gått i spetsen och trummat ut sina krav på att löntagarna helst inte skulle ha fått något alls.

Men också fackföreningsrörelsen har pratat mycket om ansvar.

Innan LO-förbunden fastställde sina avtalskrav analyserade LO uppgifter från mängder av ekonomer med uppgift att värdera vilka löneökningar den svenska ekonomin tål. Man ville agera ansvarsfullt och LO-kraven låg exempelvis inom ramen för vad Konjunkturinstitutet beskrev som lämpligt.

Ändå blev de verkliga utfallet från de hittills tecknade avtalen betydligt lägre än samordningskraven. Avtalen ger mindre än 70 procent av de ursprungliga kraven.

Vi ifrågasätter om det är ansvarsfullt.

I själva verket tenderar begreppet ”ansvar” att förvandlas till ett ideologiskt slagträ, som snarare legitimerar kapitalägarnas rofferi, än beskriver det faktum att nationen Sverige mår bättre av en jämnare fördelning av rikedomarna.

Eller annorlunda uttryckt: en stor del av våra svårigheter att finansiera välfärd och pensioner beror på att löntagarna får för låg lön och därför betalar för lite skatt.

På ett övergripande plan fortsätter vår bruttonationalprodukt att växa, även om den tillfälligt gick tillbaka något 2009. Mellan åren 1995 till 2008 steg Sveriges BNP med 43 procent, mer än EU-15 men något mindre än i USA, och sen millennieskiftet har Sveriges BNP stigit mer än både i EU-15 och USA.

BNP är värdet av alla tjänster och varor som produceras i ett land och ger en bild av hur rikt ett land är. I en diskussion om välfärd och under en pågående avtalsrörelse är det därför av intresse att se hur stor del av BNP som utgörs av löner. Det ger en bild av hur mycket av den samlade produktionen som går tillbaka till den arbetande befolkningen.

Vi vet att arbete är nödvändigt för att säkra välfärden och att människor måste har jobb. Men i debatten nämns inte särskilt ofta att hela välfärden vilar på och finansieras av lönearbetet. Hur stor lönesumman och hur stor andel av BNP som vilar på lönearbete är därför något som borde diskuteras betydligt mer.  

Tittar man närmare på siffror från Ekonomistyrningsverket (ESV) visar det sig att drygt 81 procent av statens bruttoinkomster kommer från skatt på lönearbetarnas inkomst, deras konsumtion och arbetsgivaravgifter på deras löner.

Endast dryga 5 procent kommer från företagsvinster. En grov uppdelning ser ut som följer: Direkta skatter på arbete utgör 485 miljarder (33 procent), arbetsgivaravgifter 393 miljarder (27 procent), moms från privatpersoner 302 miljarder (21procent).

Skatten på kapital utgör totalt 151 miljarder (10 procent). Notera dock att skatten på företagsvinster är 79 miljarder eller 52 pocent av skatten på kapital. Skatten på hushållens kapitalinkomster är 22 miljarder, eller 15 procent) av den totala skatten på kapital.

Ser man på alla offentliga inkomster i form av skatter och avgifter och då även inkluderar sådant som fastighetsskatter, energiskatter, med mera blir slutsatsen att en ännu högre andel av statens totala inkomster kommer från privatpersoner och deras löneberoende betalningsförmåga. En grov uppskattning är att mellan 85–90 procent av välfärden vilar direkt eller indirekt på vad lönearbetarna får ut i form av lön.

Men hur är det då med lönearbetets andel av BNP?

ETUI – European Trade Union Institute – har undersökt hur ersättningen till lönearbete förhåller sig till ersättningen till kapital. Ur ett löntagarperspektiv är resultatet nedslående; lönearbetets andel av BNP har sjunkit konstant i hela EU medan kapitalandelen har ökat.

Från 1985 till 2008 sjönk andelen från 59 till 57 procent för hela EU och ännu mer för de västliga EU-länderna; från 59 till 56. Mellan åren 2003–2006 sjönk löneandelen i 20 av EU 27 medlemsländer.

För Sveriges del var löneandelen av BNP som högst 1977, med dryga 69 procent, och har till 2008 sjunkit till 58. Sett över hela perioden 1995–2008 har visserligen löneandelen i Sverige ökat något. Under denna period nådde den sin topp år 2001 med 66 procent men sjönk sedan till 58. Vad betyder då denna minskning för välfärdens finansiering?

Svaret är enkelt – mindre pengar till välfärd. Om löneandelen av BNP i Sverige hade varit den samma som 2001 skulle det finnas drygt 84 miljarder mer i statskassan och om löneandelen befunnit sig på 1977 års nivå hade tillgångarna ökat med drygt 320 miljarder.

Om löntagarkollektivet fått en större del av kakan än i dag hade vi till och med haft råd med de skattesänkningar på dryga 150 miljarder som borgarna genomfört. Men med nuvarande andel tär i stället skattesänkningarna på välfärden och tvingar fram besparingar som i sin tur skapar nya problem.

Den fackliga lönepolitik som tvingats fram under senare år har förvisso skapat arbetsfred och reallöneökningar – även om det ser ut att bli klent av den varan i år. Däremot har den nya ordningen misslyckats rejält när det gäller att fördela produktionsresultatet på ett nationalekonomiskt acceptabelt sätt.  

På längre sikt behövs en diskussion om det är rimligt att så stor del av det som produceras endast kommer samhället till del i form av skatt riktade mot privatpersoner.

Det behövs också en diskussion om det är en rättvis fördelning av det samlade produktionsresultatet att endast 58 procent går tillbaka till den lönearbetande befolkningen. Vem tar hand om kapitalandelens 42 procent och vilken nytta gör de egentligen för vår ekonomi?

Visst investeras mycket i framtida produktion, men man kan också fråga sig om de inte också är på väg att återupprätta ett klassamhälle av ett slag som vi trodde hörde historien till.

För att motverka den utvecklingen krävs det naturligtvis politiska ingripanden men innan vi hittar sådana metoder att finansiera vår välfärd, menar vi att ett verkligt ansvarstagande innebär att lönearbetarna tar ut mer – inte mindre i lön.

Lars Lindgren
Ordförande i Transport

Clas Linder
Tidigare ordförande i Transport