Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström fick mycket uppmärksamhet när de presenterade sin granskning av den ”strikt manliga angelägenheten” historia. I de fyra böcker för grundskolan och gymnasiet som de granskat återgavs totalt 62 kvinnor med namn, medan antalet män var 930.
 

Ann-Sofie Ohlander räknade tills hon nästan blev tokig. Sida upp och sida ned letade hon efter kvinnorna i svenska historieböcker. Resultatet: förskräckligt – men inte oväntat.

 

Hon skakar på huvudet och frågar sig hur de som skriver böcker egentligen tänker .

– Varför berättar de inte om att kvinnorna har uträttat mycket under svåra villkor? Vi lär oss en felaktig bild av historien.

Som dotter till en lärarinna och en präst var det givet att Ann-Sofie Ohlander skulle utbilda sig. I dag är hon professor i historia och kan se tillbaka på ett liv i universitetsvärlden, som började i Uppsala när hon var 19 och hade lämnat Ljuder socken i Småland.

Men det fanns inga kvinnliga lärare på universitetet. Hon minns hur det var på 1970-talet, då ”man inte visste något om kvinnor”.

– När jag disputerade ville min lärare berömma mig och sa, ”om man inte visste att avhandlingen var skriven av en kvinna, skulle man inte tro det”.

I nästa sekund skrattar hon till. Ögonen lyser när hon berättar om sin forskning och vilken spännande tid det var när hon drog i gång det kvinno­historiska seminariet vid Uppsala universitet.

För 15 år sedan skrev hon – som enda kvinna med flera manliga medförfattare – en historiebok. Hon såg det som sin skyldighet att skriva in kvinnorna i historien. Under fyra år grälade hon med de andra. Striden för att få in kvinnornas förkämpe Mary Wollstonecraft, bredvid upplysningsfilosofen Rousseau, förlorade hon.

– Det fanns ett motstånd från de andra, som tyckte att hennes namn inte var tillräckligt känt, och att det viktiga inte var att ha sitt namn i en bok. Men jag tycker att namn har ett viktigt symbolvärde.

Ann-Sofie Ohlander tänkte länge innan hon för ett par år sedan tackade ja till uppdraget att granska hur jämställda svenska historieböcker är.

– Det kändes konstigt att jag som själv varit med och skrivit en historiebok skulle granska andras arbete. Så jag bad att delegationen för jämställdhet i skolan, som gav mig uppdraget, om en fristående granskning av just den boken.

Uppmärksamheten blev enorm när hon och Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap, i februari presenterade sin granskning av den ”strikt manliga angelägenheten” historia.

Ann-Sofie Ohlander har fått tacka nej till ett antal inbjudningar – men ger också en del föreläsningar om bristen på kvinnor i historieböckerna.

I de fyra böcker för grundskolan och gymnasiet som de har granskat namnges sammanlagt 62 kvinnor och 930 män. Och de namngivna kvinnorna minskar ju längre fram i historien man kommer. Den bok som klarade sig bäst nämner – sex kvinnor under hela 1900-talet.

Ann-Sofie Ohlander förväntade sig inte att finna särskilt många kvinnor i historieböckerna. Men under arbetets gång blev hon ändå chockad över att historien var så snedvriden.

Genusglasögonen och de kritiska frågorna åkte tidigt ned i byrålådan eftersom kvinnorna helt enkelt inte fanns med. För Ann-Sofie Ohlander är det ofattbart hur kvinnors arbete glöms bort i utbildningen, och hon är övertygad om att det får konsekvenser för unga flickor och pojkar.

– Jag var själv en väluppfostrad duktig flicka som trodde att allt ordnar sig bara jag är duktig nog. Men när jag kom till universitetet förstod jag för första gången att den diskriminering jag mötte inte var riktad mot mig personligen. Det var en insikt som gav mig en frihetskänsla.

Den insikten gjorde att hon bestämde sig för att inte undvika svåra uppgifter. Men visst har hon tvivlat många gånger. Då har hon tänkt på sin mormor och vad hon skulle ha sagt. Hon som var bonddotter och inte fick utbilda sig till lärarinna.

– Hennes klokhet har följt mig genom livet. Hon visste vem hon var och var alltid densamma i alla situationer. Det är viktigt var man kommer ifrån, det bär man med sig hela livet.

Och trots att granskningen fått Ann-Sofie Ohlander att vilja ”möblera om i huvudet på dem som skriver böckerna” är hon optimistisk inför framtiden. Efter ett helt yrkesliv som framgångsrik forskare ser hon att mycket har förändrats sedan hon började skriva om kvinnor.

Nu har hon dock ”lämnat allt ordentligt efter sig” för att skriva på en barndomsskildring till hembygdsboken i Ljuder.

– Det är svårare än jag trodde. Bilden blir glättig, kanske är det lättare att skriva en roman.

Men att det skulle vara svårt att skriva in kvinnorna i historien går hon inte med på.

– Kunskapen växer hela tiden och det finns en stor källa att ösa ur när det ska skrivas historia.


FAKTA / Ann-Sofie Ohlander
Ålder: 69 år.
Bor:  Örebro, sommarställe i Västergötland.
Familj: Särbo, två barn, fyra barnbarn.
Gör: Pensionerad från Örebro universitet, men föreläser fortfarande.
Förebild: Mormor.
Lyssnar på: Klassiskt, Svensktoppen, det lantliga stuket.
Läser: Herta Müller. ”Hon skriver om diktaturer och har samtidigt stor integritet. Hos DDR-författarna fanns också fin ifrågasättande kvinnolitteratur – Christa Wolf, Monika Maron.”


Jenny Lundberg