1996 bjöd statsminister Göran Persson fack- och arbetsgivareliten på kaffe i Rosenbad. Temat för dagen var lönebildningen. 2010 verkar det dra ihop sig till nytt kafferep i Rosenbad med samma punkt på dagordningen.

 

Förra gången var regeringen påtagligt oroad och vädjade om en ny och bättre ordning. Och då blev statsministern bönhörd, åtminstone till en del.

Industriavtalet skapades under vårvintern 1997. Det har sedan dess varit lönebildningens tydligaste drivankare och medverkat till en ny ordning på lönemarknaden.

Men i dag, 13 år senare, är framgången inte längre lika given. Den stabilitet som karaktäriserat lönebildningen är som bortblåst och motsättningarna är både öppna och kraftigare än på länge.

Just nu är det därför inte ett väloljat förhandlingssystem som levererar avtal och arbetsfred – utan det gör snarare den svaga industrikonjunkturen.

Den dämpar lönekraven högst påtagligt. Men stridslusten är, trots konjunktur, tydligare än kanske någonsin under industriavtalets historia.

Avtalsrörelsen 2010 har – inte minst inom industrin – innehållit fler och mer omfattande varsel och konflikter än tidigare.
 
Bara det berättar något om tillståndet på lönemarknaden och de svårigheter som uppenbarligen finns.

Industriavtalet, som allt sedan tillkomsten utgjort en stabiliserande kraft i lönebildningen, kommer naturligtvis inte att formellt sägas upp som en följd av årets varsel och konflikter. Men i fortsättningen är dess normerande verkan försvagad.

Möjligheten att inför framtiden blåsa nytt liv i ”industrimodellen” är därför ingen enkel process. Det krävs om- och nytänkande på många håll. Och så mycket misstro behöver övervinnas att uppgiften känns, om inte övermäktig så näst intill.

Med industriavtalet omgett av tvivel och ifrågasättanden hamnar också statliga Medlingsinstitutet i bekymmer.

Av dess instruktion framgår att institutet ska ”tillvarata och upprätthålla den samsyn som finns på arbetsmarknaden om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll”.

Om den samsynen saknas – vad finns då att värna om eller upprätthålla?

Att Medlingsinstitutet på egen hand, utan parternas stöd, skulle identifiera och slå fast vad som är norm kommer inte att fungera. Det skulle snarare kunna undergräva tilltron till medlingen som institution.

Det är i det här ljuset som svårigheterna i årets avtalsrörelse ska ses och möjliga utvägar för framtiden diskuteras. Om enigheten kring dagens modell för lönebildning försvinner måste en ny konstruktion skapas.

En instabil lönebildning är på sikt ett problem för alla. Det riskerar att spilla över i inflation och därmed högre räntor, växande löneskillnader, social oro och skarpare motsättningar på hela arbetsmarknaden.

Sett i det ljuset hade ett nytt huvudavtal varit en viktig och stabiliserande faktor.

Om erfarenheterna av vinterns förhandlingar leder parterna tillbaka till förhandlingsbordet eller ej kan ingen sia om i dag.

Men behovet av att söka nya gemensamma lösningar tvivlar ingen längre på.