I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hemifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

Det traditionella antagandet har varit att principen om lika möjligheter bäst uppnås genom stora inkomstskillnader, starka incitament och ett begränsat välfärdssamhälle. Men under det senaste decenniet har det blivit allt tydligare att bilden är den motsatta.

 

Forskningen visar att i västvärlden är den sociala rörligheten lägst i USA – där är sambandet mellan fädernas och sönernas inkomster som starkast. Efter USA följer Storbritannien, Italien och Frankrike. I andra änden av spektrat placerar sig de nordiska länderna och Kanada – där är den sociala rörligheten högst.

Dessa resultat baseras på ett genomsnittligt samband i hela befolkningen. För att studera den sociala rörligheten i olika inkomstgrupper har forskningen också utvecklat rörlighetsmatriser. Ett sätt att fånga in graden av rörlighet i detta perspektiv är att studera sannolikheten att sönerna, återigen som vuxna, hamnar i samma inkomstgrupp (kvintil) som fäderna.
 
Vid en jämförelse mellan de nordiska länderna och USA är rörligheten till någon annan kvintil än fädernas högre i Norden än i USA, men framför allt gäller det för de fattigaste grupperna.

Sannolikheten att en son med en far i den lägsta inkomstgruppen själv hamnar där är 42 procent (om slumpen styrde är sannolikheten 20 procent). I Sverige är motsvarande sannolikhet 26 procent. Rörligheten bort från fattiga uppväxtvillkor är mycket lägre i USA än i Norden.

Ett annat sätt att använda matriserna är att studera den långväga rörligheten. Med detta avses sannolikheten att en son med en far i den lägsta inkomstgruppen själv klättrar till den högsta.

Detta är kärnan i den amerikanska drömmen – att alla, oavsett bakgrund, genom hårt arbete kan nå de högsta inkomsterna. Men forskningen visar återigen att rörligheten är lägre i USA än i Norden. Chansen att sonen med den fattigaste av fäder klättrar till den högsta inkomstgruppen är 7,9 procent i USA och 10,9 procent i Sverige.
 
När det gäller rörligheten från toppen till botten blir bilden densamma: risken att sonen till den rikaste av fäder faller till den lägsta inkomstgruppen är 9,5 procent i USA och 15,9 procent i Sverige.

När OECD studerar vilka faktorer som bidrar till en jämn fördelning av livschanser lyfter man fram följande:

• En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och graderingen av elever sker sent, där lärandet sker gemensamt och där många barn tidigt börjar i förskola.
• Hög grad av omfördelning och progressiva skatter.
• Generös arbetslöshets- och sjukförsäkring.
• Hög facklig organisationsgrad och hög kollektivavtalstäckning.
• Små inkomstskillnader.

I ljuset av detta bör den svenska högerregeringens politik ifrågasättas:
• segregeringen och sorteringen tilltar i skolan och möjligheterna till andra chanser begränsas;
• välfärdssystemens omfördelning minskar och skattekvoten faller snabbt och ska ned till ett europeiskt genomsnitt;
• sjukförsäkringsreformen utförsäkrar sjuka utan egentliga möjligheter till rehabilitering;
• försämringarna av a-kassan har resulterat i att 500 000 individer har lämnat försäkringen och att löntagarnas löner – förstärkt av jobbskattavdragen – pressas nedåt;
• som en konsekvens av sjukförsäkrings- och a-kassereformerna växer socialbidragstagandet explosionsartat – den mest stigmatiserande formen av utanförskap;
• slopad avdragsrätt för fackligt medlemskap tillsammans med a-kasseförsämringarna försvårar för de fackliga organisationerna att behålla och rekrytera medlemmar;
• statistiken för 2008 visar att inkomstskillnaderna – exklusive kapitalinkomster – i modern tid aldrig har varit större: främst är det de lägsta inkomstdecilerna som har tappat mark.

Betraktade enskilt kanske en del av dessa (och andra) förändringar kan bedömas som mindre allvarliga, men sammantagna och på lite sikt ligger stora samhällsförändringar i tangentens riktning. Effekten av detta blir ökad ofrihet och en mindre jämlik fördelning av livschanser.
 
De som vill bygga ett land av möjligheter bör i stället fokusera på att investera i individens inneboende resurser och hennes faktiska möjligheter att påverka sitt liv. Genom detta gemensamma åtagande – där starka parter, omfördelning och väl utbyggda välfärdssystem spelar en central roll – skapas förutsättningar för både ekonomisk effektivitet och individuell frigörelse. Endast då bygger vi ett möjligheternas land – för alla.

 

Daniel Lind

Ekonom och statsvetare