Nästa vecka träffas rika industriländer och andra ekonomiskt stora länder i G20 för att bland annat återkoppla till den påbörjade regleringen av finansmarknaden. Även om finanskrisen nu ebbar ut så är nya effektiva instrument för att motverka framtida svängningar som stör långsiktig produktion och sysselsättning ännu inte på plats.

Frågan är om G20-ländernas politiker kommer att visa att de har lärt sig av krisen och tidigare misstag – och våga göra något åt dem – eller om vi kommer att få uppleva fler globala kriser av samma skrämmande storlek även i framtiden?

Internationaliseringen innebär att världens ekonomier är integrerade och påverkar varandra i snabb takt. Det har vi tydligt sett de två senaste åren, med en briserad amerikansk bostadsbubbla och bankkris som mynnade ut i en internationell och svensk industri- och sysselsättningskris.

Kriser i de globala finansiella systemen är inte isolerade händelser utan får stora konsekvenser för länders produktion och arbetsmarknader. Det är irrationellt att den ekonomiska tillväxten hämmas, eller rentav rasar, på grund av att spekulationsbubblor uppstår på grund av en avreglerad finansiell sektor. Bubblorna växer tills någon sitter kvar med Svarte Petter – vilket ofta visat sig vara löntagarna.

Ur vårt perspektiv är det orimligt att löntagarna utgör en buffert som får ta de största kostnaderna i krisens spår. Därför handlar det inte enbart om att reglera finansmarknaderna utan också om att göra hela ekonomier, arbetsmarknader och löntagare bättre rustade för framtida kriser.

Genom den svenska modellen har vi under lång tid lyckats kombinera en öppen marknadsekonomi, och en stark konkurrenskraft och utvecklingsförmåga i näringslivet, med en stor offentlig sektor, starka sociala skyddsnät och små inkomstklyftor.

En generös a-kassa är avgörande för att begränsa sociala kostnader under tider av ekonomisk turbulens och fungerar samtidigt som en stabilisator av efterfrågan i ekonomin som bromsar konjunkturnedgången. Strukturomvandling bör hanteras genom hög omställningsförmåga och en aktiv arbetsmarknadspolitik.

En viktig förutsättning är starka parter på arbetsmarknaden som tar hänsyn till både löntagares och företags trygghet och utveckling. Den svenska modellen har länge utgjort ett livskraftigt alternativ i förhållande till de protektionistiska strömningar som nu riskerar att få fart i hårt drabbade länder. 

För länder som vill vara öppna för handel och samtidigt skydda sina löntagare borde erfarenheterna av den svenska modellen vara av självklart intresse vid G20-mötet.

Sverige är inte medlem i G20. Men EU är det. Dessutom deltar internationella organisationer där Sverige är medlem på olika sätt i G20-möten, till exempel OECD, IMF och Världsbanken. Därigenom har även Sverige möjlighet att påverka diskussionerna, underlagen, dagordningarna och besluten inför och under mötena. Sverige skulle, kanske tillsammans med övriga nordiska länder, kunna bidra med viktiga nordiska perspektiv.

Men i LO-ekonomernas internationella kontakter med till exempel den fackliga rådgivande kommittén till OECD (TUAC) får vi tyvärr signaler om att den borgerliga regeringen inte står upp för den svenska modellen i internationella sammanhang.

Därför kommer den svenska, eller nordiska, modellen inte att finnas med som ett tydligt alternativ till sänkta skatter och avregleringar när G20 diskuterar framtida internationella ekonomiska spelregler och drivkrafter för tillväxt och hög sysselsättning. Det är olyckligt för löntagarna här i Sverige och i vår omvärld.

Vi ser också en risk att intresset för att förbättra de finansiella spelreglerna falnar i takt med att det ekonomiska läget förbättras. Mitt under finanskrisen uttryckte både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg oro för överreglering.

Politiker, både här hemma och i internationella sammanhang som G20, måste tydligt hålla fast vid den reformanda som uppstod senhösten 2008. Annars fortsätter det också demokratiska problemet med att finansmarknadens aktörer i praktiken tillåts att fösa utvecklingen av produktion och sysselsättning framför sig.

Det är bevisat att självreglering utgör en instabil grund för den ekonomiska utvecklingen. Den finansiella sektorn behöver mer effektiva lagar och regleringar, transparens och övervakning för att bidra positivt till samhällsekonomin.

För att öka långsiktig stabilitet på arbetsmarknaden behöver vi också öka stabiliteten på den finansiella marknaden. Och ju större ekonomisk integrering, desto större blir också behovet av en tydlig internationell finansiell reglering. Även om den svenska regeringen gärna framställer sig som förkämpar på området visar realiteten på fortsatta luckor i systemet.

En stabilitetsfond som bygger på avgifter för banker är steg i rätt riktning men mer behövs, exempelvis en effektiv reglering av hedgefonder och bättre kapitaltäckningsregler för banker.

Genom att lära oss av de misstag som begåtts tidigare och dra erfarenhet av den svenska modellen, kan vi få bättre stabilitet för både jobben och tillväxten i framtiden. Det borde även den svenska regeringen inse.

Lena Westerlund
LO:s chefsekonom
Thomas Carlén
LO-ekonom
Monika Arvidsson
LO-ekonom