När jag skriver det här befinner vi oss i en minst sagt rörig situation på avtalsmarknaden. Vissa förbund har träffat avtal, på andra områden ligger varsel om konflikt och om jag förstår saken rätt har man inte ens kommit igång med reella förhandlingar inom en del områden!
 

 

Är det framtidens förhandlingsverksamhet vi skådar?

Jag börjar bli en gammal man och kanske har svårt att hänga med i svängarna, men är inte det vi ser nu en spegling av vad som skett tidigare? Den röriga situation vi ser nu, är med andra ord inget nytt.

Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, i dag kallad Svenskt Näringsliv upplevde för årtionden sedan en situation med ett stort antal motparter på förbundsnivå, och de var betydligt fler då än nu som skulle träffa avtal.

Varsel om konfliktåtgärder och verkliga konflikter stod som spön i backen, avtalstidernas längd var varierande vilket innebar att det så gott som ständigt var bråk på arbetsmarknaden.

Med den situationen bestämde sig SAF för att driva fram samordnade förhandlingar. Många som inte känner till historien tror att det var LO som drev kravet på samordnade förhandlingar, men så var inte fallet, i stället var LO motståndare till att förhandlingarna skulle samordnas!

Samordnade förhandlingar mellan LO och SAF drevs sedan framgångsrikt under ett stort antal år till nytta för svenskt näringsliv och för Sverige som nation.

I slutet på 1970-talet, men framför allt i början på 1980-talet, krävde Sveriges Verkstadsförening, nuvarande Teknikföretagen, livligt påhejade av Volvochefen P-G Gyllenhammar, att SAF:s inflytande skulle minskas och att i stället verkstadsindustrin skulle bli normgivande.

Detta resulterade i det så kallade industriavtalet, där enligt min uppfattning parternas roll kom att flyttas över till de så kallade opartiska ordförande, en olycklig utveckling som i dag mer och mer ifrågasätts.

Med olika löneökningar, olika längd på avtalstiderna, olika reglering av gemensamma problem och det faktum att ett antal direktörer på ledande nivå inom Svensk Näringsliv lägger sig i de pågående förbundsförhandlingarna, kanske det finns anledning att ifrågasätta om det inte är dags att fundera på om inte en återgång till ”LO-SAF” vore att föredra?    

 

 

Stig Malm

Kommunalpolitiker (S) i Solna och tidigare LO-ordförande