Sverige är fortfarande, trots en rad försämringar i olika trygghetssystem, en välfärdsstat. De flesta av oss har länge tagit det som självklart, närmast som resultatet av någon naturlag.
Vägen dit har inte varit enkel, och långtifrån given.

I det sena 1800-talet utnyttjades arbetarna hänsynslöst i den snabbt expanderande sågverksindustrin. Förhållandena var för övrigt inte bättre i för lantarbetare i skogen, på åkern, i gruvorna eller i tillverkningsindustrin. Fattigdomen och svälten var utbredd, liksom superiet. Det var i den miljön fackföreningarna bildades.

Arbetarnas försök att organisera sig, fackligt och politiskt, motarbetades på alla sätt av arbetsgivarna och den politiska eliten långt in på 1900-talet. Många svenskar konstaterade att här finns ingen framtid för mig och de mina, 100.000-tals emigrerade till USA.

De många fackliga och politiska striderna under 1900-talet gav ändå så småningom resultat. Vi fick bland annat allmän rösträtt och lagstadgad semester. Statarsystemet avskaffades. Arbetarnas rätt att organisera sig accepterades. Det så kallade Saltsjöbadsavtalet bröt en lång tid av bittra konflikter.

Och levnadsstandarden steg. HSB, Riksbyggen och egnahemsrörelsen blomstrade. Arbetarna kunde byta motorcykeln mot bil. ATP infördes. Vägen till högre utbildning breddades, så att även arbetarbarn med ”läshuvud” kunde studera vid universitet och högskolor.

Samförstånd och samarbete hade gett oss, som det verkade ständigt ökande tillväxt, men tillväxten dolde eller tilläts dölja det faktum att det gamla klassamhället fanns kvar. Det såg visserligen inte ut som förr; folk hade mat på bordet och behövde inte gå i trasiga och lappade kläder, bostadsstandarden var en helt annan, men maktstrukturen var densamma. Tillväxten hade ett pris, och det var arbetarna inom industrin, i skogen och i gruvorna som fick betala det.

I slutet av 1960-talet började så gamla sanningar och värderingar att ifrågasättas allt mer. Bror Rexeds du-reform på Socialstyrelsen och studentrevolten 1968 har kommit att bli symboler för denna upprorens tid.

Men den verkliga vändpunkten kom 1969, då gruvarbetarna på LKAB gjorde revolt och strejkade mot de omänskliga rationaliseringarna, med tidsstudiemän som ständigt jagade arbetarna, och mot en arbetsmiljö som bara blev sämre och chefer som inte lyssnade.

Makthavarna togs på sängen. De hade bara sett de exceptionella ekonomiska framstegen, inte vad de kostade och hur ojämnt fördelade kostnaderna var. Att det var arbetarna som med obeveklig konsekvens fick betala.

Ställda inför fakta tvingades såväl fackföreningsrörelsen som Socialdemokraterna inse att snabba och radikala förändringar var nödvändiga. På bara några år fick vi också en rad lagar som stärkte fackens och de anställdas inflytande.

Vågen av vilda strejker, och de missförhållanden som avslöjades i dess spår, gjorde intryck även på borgerliga politiker. Så till den grad att en nytillträdd borgerlig regering drev igenom den nya arbetsmiljölag som förberetts av den tidigare socialdemokratiska regeringen.

Pressen ökade på arbetsgivaren och det träffades centrala avtal om arbetsmiljö/företagshälsovård, och en kraftigt förbättrad arbetsskadeförsäkring med mera.

Även den statliga arbetsskadeförsäkringen reformerades.
 
Facken stärkte sin ställning på många områden. Nya ombudsmän anställdes, arbetsmiljö och demokrati på arbetsplatserna (som var starkt kopplade till varandra) prioriterades. Förbundens arbetsmiljöavdelningar hade en stark och oberoende ställning. Många arbetsmiljöskandaler avslöjades, det var skador från reabränsle, lösningsmedel, asbest och mycket annat som kom fram.

Den gamla yrkesmedicinska ”eliten” med tongivande professorer och läkare talade om hysteri, och fick många företagsläkare att spela med.

Facket tog striden med professorerna och med motsträviga arbetsgivare, och man hade ett gott stöd i den oberoende forskning om arbetsmiljö och demokratisering som Arbetsmiljöfonden finansierade. Genom kontakterna med de oberoende forskarna fick facket ett kontaktnät som var ovärderlig i arbetet med att förbättra arbetsmiljön. Sverige blev ett föregångsland på arbetsmiljöområdet.

Mål och visioner om ett människovärdigt arbetsliv formulerades, med delaktighet och lärande i arbetet och med trygghet vid arbetsskador/arbetssjukdom och omställningar. Det Goda Arbetet samlade fackföreningsrörelsen.

Den djupa lågkonjunktur som Sverige drabbades av i början av 1990-talet gav arbetsgivarna en möjlighet att ta revansch. Nu passade man på att säga upp avtalen om arbetsmiljö/företagshälsovård och försämrade trygghetsförsäkringen vid arbetsskada. Den då nyvalda borgerliga regeringen fyllde på genom att ändra reglerna även för den statliga arbetsskadeförsäkringen så att exempelvis belastningsskador inte längre skulle ge ersättning. Försämringarna drabbade, och fortsätter att drabba, 10.000-tals arbetsskadade.

Sedan kom förändringarna slag i slag. Slimmade arbetsorganisationer, ökad stress, outsourcing, bemanningsföretag och mycket annat.

Med det nya industriavtalet som träffades 1997 kom ”samarbete och samförstånd” återigen i fokus. Här skulle inte längre tas strid om arbetsmiljö och inflytande, här skulle samarbetas.

Industriavtalet skulle se till att inte arbetarna kom på efterkälken. Visst har det blivit reallöneökningar, men det kan man tacka den låga inflationen för. Löneskillnaderna i kronor räknat mellan arbetare och tjänstemän har dock ökat, och fortsätter att öka.

Nygamla idéer om samarbete och samförstånd är överordnade visioner och tankar på demokrati och människovärde även i arbetslivet. Nästan allt som byggdes upp under 1970–80-talen är raserat, och vi är i mycket tillbaka till förhållandena som före den stora gruvstrejken.

Sverige är i internationell jämförelse fortfarande en välfärdsstat, men samhällsklimatet har hårdnat och klyftorna växer. Återigen är det arbetarna som kommer i kläm, och man ser dessutom att solidaritet med mindre lyckligt lottade kamrater; sjuka, arbetsskadade och arbetslösa, inte längre är något självklart. Och ställer sig frågan: Vem kan man lita på?

Det senaste valet visade att en röst på Socialdemokratin inte är något självklart för dagens arbetare, och nu vänder också allt fler fackföreningsrörelsen ryggen.

Hur har vi med världens starkaste fackföreningar, som tidigare haft framsynta ledare och utredningsavdelningar med framtidsanalyser av högsta klass, kunnat hamna i detta läge? Hur kunde det få ske? För oss är det obegripligt, helt enkelt ofattbart!

Rolf Ählberg
Pensionerad arbetsmiljöombudsman, Metall
Kurt Kvarnström
Riksdagsledamot (S), Krylbo