Foto: DIMA GAVRYSH / SCANPIX
 

ESSÄ. Det brukar sägas att arbetarförfattarna i början av 1900-talet blottlade en ny social verklighet för litteraturen. Så kan det te sig uppifrån sett. Men hur såg det ut från andra hållet? Vad fick den läsande arbetaren upp ögonen för?

Svaret är: sig själv.

Arbetarlitteraturens kanske största betydelse i den egna klassen var att den öppnade arbetarnas blick för en individualitet som varken erkändes eller gestaltades i den egna kulturen.

Bildningsromaner
Den klassiska arbetarlitteraturen från mellankrigstiden består till stor del av en serie bildningsromaner.

De handlar hur en ung arbetare skiljer ut sig ur kollektivet, upptäcker, erkänner och identifierar sig själv som en särskild person – och på samma gång förmår distansera sig från sin sociala omgivning.

Först då blir kollektivet synligt och möjligt att förhålla sig till.

Det är berättelser om en samtidigt både plågsam och befriande brottning med tillhörighet och individuellt oberoende.

Folkbildning
I mottagarledet upprepas processen.

Tusen bilder av studiecirklar, folkhögskolekurser och ensamma kvällslampor i trångbodda arbetarhem fladdrar förbi ens inre blick. Där utkämpades arbetarförfattarnas slitningar mellan individ och kollektiv en andra gång.

Det är en till stora delar oberättad del av modern svensk mentalitetshistoria.

Gemenskapsdrömmar
Samma brottning pågick i samhället som helhet.

Mellankrigstiden var en tid då den klassiska arbetarlitteraturens stora tema – förhållandet mellan gemenskap och individualitet – var starkt uppladdat.

Kommunitära strömningar reagerade mot den föregående epokens frambrytande liberalism och lössläppta marknadskrafter och drömde om social gemenskap: i nationen, rasen, klassen eller vad det vara månde.

Samtidigt drevs föreställningar om individuellt oberoende till nya höjder i den konstnärliga avantgardismen. I det större politiska och kulturella spänningsfältet hade arbetarförfattarna att söka sin identitet och erövra en plats i offentligheten.

I Sverige kunde folkhemsbygget rida på de antiliberala, kommunitära strömningarnas gemenskapsdrömmar.

Kollektiva identiteter knutna till klass och folk bejakades i den epok av social reformpolitik som inleddes.

Egna rum för alla
Men även om medlen och retoriken upphöjde kollektivet var resultatet en ökad frihet för individen.

Välfärdsbygget skapade det "egna rum" för alla, som i den klassiska arbetarlitteraturen skildrats som produkt av den enskildes bildningskamp och frigörelse från kollektivet.

Samhällsomvandling och individuell frigörelse flöt samman.

Spänningen växer
Idag bor vi alla i detta egna rum, om än olika välmöblerat. Brottningen mellan individuell och kollektiv identitet sker på annat sätt än förr.

Idag är vars och ens individuella identitet den givna delen av ekvationen, medan den kollektiva ter sig osäker, fragmenterad, ständigt skiftande.

Samtidigt laddas återigen spänningsfältet mellan individualism och social gemenskap upp på liknande sätt som i början av 1900-talet. Antiliberala, kommunitära reaktioner mot marknadskrafternas spel med människors liv och tillvaro blossar upp överallt.

I ett samhälle som så länge genomsyrats av budskapet om individens oberoende och gränslösa möjligheter att "förverkliga sig själv" framstår plötsligt en kollektiv tillhörighet som en befriande kraft.

Vilka ”vi”?
Men vilket kollektiv? På vad ska denna sociala gemenskap grundas?

”Klassen” – finns den?

”Folket”?

Vilka ”vi”?

Där arbetarna förr trevade ut ur kollektivet, in mot egot, famlar de idag i motsatt riktning.

Var finns de litterära gestaltningarna av den rörelsen i tiden? Eller ska man kanske fråga: var finns de författare som själva befinner sig i den rörelsen?

Läs också: Magnus Nilsson om arbetarlitteraturdebatter förr och nu (LO-Tidningen 9 april).
Läs också: Örjan Nyström om behovet av att prioritera upp jämlikheten (LO-Tidningen 1 april).

Örjan Nyström
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn