Strindberg ligger och funderar på klassamhället. Foto: SCANPIX.

DEBATTARTIKEL. August Strindberg är vår största författare. Det har inget med tycke och smak att göra. Det har inget med hans påstått knepiga kvinnosyn att göra. Det handlar inte om en man som försökte göra guld i Paris.

Det är ett faktum. Det handlar om hans skrivande. Hans ord.

Finns där när vi talar
Strindberg gav oss vårt språk. Det språk vi än idag skriver och tänker med.

Hans sätt att skriva svenska viskar och sjunger inom oss alla, dagligdags. Det ligger där i munnen när vi talar, det kittlar i gommen när vi hånar överheten och häcklar makthavarna, de följer oss in i sängkammaren och smeker i örat på vår älskade när vi förklarar våra innersta känslor.

Självfallet är vi inte aktivt medvetna om att det är den febrilt skrivande Strindbergs ord som trillar över våra läppar. Men så är det.

Inte ett öre
Om två år är det hundra år sedan den oförsonliga magkräftan förtärde August Strindberg inifrån. Han blev bara sextiotre år.

Det är tveklöst ett jubileum av stor betydelse och av intresse för många såväl i Sverige som utrikes.

Men sittande regering har beslutat att inte skjuta till ett enda öre, upplyser Kulturdepartementets pressekreterare Sara Bengtsson mig om.

Ännu finns inget beslut om att ge ut ett frimärke till hundraårsdagen.

Det är alldeles uppenbart att August Strindberg inte är en ofarlig och harmlös blomsterkung likt den firade Linné.

Ett ideologiskt beslut
Men det är inte för att spara pengar. Det är inte för att intresset bland allmänheten tryter. Och det är inte enbart ett konsekvent uttryck för den borgerliga regeringens monumentala kulturförakt.

Det är ett beslut fattat med ideologisk bakgrund. Strindberg är en folkets författare. Han skrev ofta för underklassen, för de breda skikten.

När Strindberg begravdes följdes folkets författare av sextiotusen (60 000) människor, gatorna i Stockholm var kantade av människomassorna som ville visa sin vördnad för den man som givit dem en röst och skänkt läsandets allvar och glädje.

Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX

Klass mot klass
Överklass står mot underklass i Strindbergs världsbild. De där nere styrs och utnyttjas av de däruppe, av de styrande och överklassen. I Liten katekes för underklassen skriver Strindberg:

”Vad är politik?
Statskonst, eller överklassens konst att hålla underklassen under sig. Med politik menas även ett bedrägligt förfarande.
…
Vad är inrikespolitik?
Överklassens bevakning av sina intressen emot underklassen.”

Så var det då. Så är det nu.

Inga bidrag till en sån
Klart att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och hennes allierade allianshögervänner inte vill ge pengar till firandet av en sådan rå och rebellisk författare.

Folk skulle ju kunna få konstiga idéer och tankar om en annan ordning.

Läs också: Rapport från Strindbergsmuseets pågående utställning om Strindberg och arbetarrörelsen.

Crister Enander
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn