Det är mycket siffror i den politiska debatten just nu. Vilket varken är märkligt eller särskilt nytt; politikens resultat utvärderas till stor del genom just siffror.

 

Men siffror är inte självklart objektiva sanningar. Sättet att räkna fram dem likaväl som sättet att välja ut (eller välja bort) dem kan precis som ord styras av vad som ligger i användarens intresse av att förmedla. Siffror kan vara politisk retorik lika mycket som ord kan vara det.

De manipulativa siffrorna om RUT-avdragen, som nyligen presenterades av arbetsgivarorganisationen Almega, är ett exempel på det. Ett annat exempel är en artikel av Sven Otto Littorin och Per Schlingmann i Svenska Dagbladet (24 mars). Där meddelas läsaren att ”Statistiska Centralbyråns helårsstatistik för åldersgruppen 15 – 74 år visar att antalet personer i arbete har ökat med ungefär 70.000 personer mellan 2006 och 2009. Det är alltså 70.000 fler människor som i dag tar del av den gemenskap ett arbete ger”.

Underförstått: Det är regeringspolitiken som skapat dessa 70.000 nya jobb.

Och visst, det stämmer att SCB:s statistik visar att antalet sysselsatta på årsbasis 2009 var 69.000 personer fler än 2006. Men vad SCB:s statistik också visar, och vad herrar Littorin och Schlingmann inte säger, det är att antalet arbetslösa var 72.000 fler år 2009 än 2006. Antalet arbetslösa har, med andra ord, ökat mer än antalet sysselsatta.

Om nu någon undrar hur det kommer sig att både antalet sysselsatta och antalet arbetslösa ökat, så är svaret: befolkningsökning. Antalet personer i åldrarna 15 – 74 år var ca 220.000 fler 2009 än 2006.

Vilket i sin tur betyder att sysselsättningsgraden – alltså andelen sysselsatta i de aktuella åldrarna – var högre 2006 än vad den är nu. 2006 uppgick den till 65,8 procent. 2009 var den 64,7 procent. Och i SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) från februari heter det att ”säsongrensade data visar också att sysselsättningsgraden fortsätter att minska, detta till följd av en befolkningsökning. I februari 2010 var den 64,5 procent.”

Den ökning av antalet jobb, som moderaterna berömmer sig av, har alltså inte ens motsvarat ökningen av arbetskraften. Vilket bland annat visar sig i den stora, och ökande, ungdomsarbetslösheten. Och, som sagt, i den sjunkande förvärvsfrekvensen.

Om detta är Littorin och Schlingmann mycket tysta.

Statistiken visar att vi hade en ökning av sysselsättningen från 2005 fram till, ungefär, mitten av 2008, och därefter en snabb nedgång. Mönstret följer konjunkturcykeln: Ökningen ligger under en stark högkonjuktur, nedgången kommer med lågkonjunktur och finanskris. Befolkningstillväxten de här åren har också spelat en viss roll, eftersom befolkningsökning leder till ökad konsumtion och med det nya jobb – men det har inte ens räckt för att hålla förvärvsfrekvensen på oförändrad nivå.

Den enkla slutsatsen är att regeringens s k jobbpolitik inte haft någon betydelse: den skapade inte de nya jobben i högkonjunkturen, den har inte räckt för att motverka lågkonjunkturen. Varken skattesänkningar eller försämrade välfärdssystem spelar roll för sysselsättningsutvecklingen; det är helt andra faktorer som är de avgörande.

Dock, moderaterna avser uppenbart att återanvända sin paroll från 2006 om ”arbete i stället för bidrag” och i årets valrörelse ställa sin förmodade arbetslinje mot socialdemokratins påstådda bidragslinje. Inställningen tycks vara att om den fick sådant genomslag 2006 så får den det i år också.

Men det slagordet möter i dag en annan verklighet. Det slog 2006 därför att väljarna tolkade det som att den borgerliga politiken hade ett recept för att få fram nya jobb på den vanliga arbetsmarknaden åt sjuka och arbetslösa. Att det receptet bara handlade om ekonomisk press på de sjuka och arbetslösa, och inte om några åtgärder alls på själva arbetsmarknaden, det gick inte fram.

I dag är det däremot övertydligt att moderaternas ”arbetslinje” inte alls handlar om att få fram nya jobb (utom några starkt skattesubventionerade hushållstjänster för välavlönade grupper). Den handlar om att långtidsarbetslösa blir gratisarbetskraft på arbetsplatser de själva knappt tillåts ha synpunkter på. Den handlar om att sjuka människor kastas ut ur sjukförsäkringen för att i stället gå på ”introduktionskurser” av det slag, som arbetsförmedlingen själv menar ha den sämsta effekten av alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den handlar om att sjuka och arbetslösa ställs under myndigheternas förmyndarskap och beskrivs som arbetsovilliga fuskare.

I ett läge, där tiotusentals människor förlorat sina arbeten som följd av en ekonomisk kris de inte rår över, och där de inte kan få nytt arbete därför att jobben är för få är detta ingen gångbar politik. Bilden att man skapar nya jobb genom att försämra för sjuka och arbetslösa håller inte längre.

Visst, det är bättre att ha arbete än att gå på a-kassa. Men när det är kris på arbetsmarknaden och många helt enkelt inte kan få arbete – då ska samhället åtminstone inte slå sönder deras ekonomi och försämra uppväxtvillkoren för deras barn. A-kassan ska gå att leva på, och även om den ska vara kopplad till skyldigheten att söka jobb, får den inte innebära tvånget att acceptera hur urusla arbetsvillkor som helst.

Om det är vad moderaterna kallar bidragslinje, ja, då tänker åtminstone jag envist hävda att det är en riktigt bra linje!

Den ”arbetslinje”, som nu behövs i politiken, måste handla om annat och mer än skatter och ersättningssystem. Den måste handla om var de nya jobben finns, och vilka politiska åtgärder som behövs för att få fram dem.

Det borde vara en fråga för den rödgröna koalitionen att ta itu med.


Anne-Marie Lindgren

Utredningschef Arbetarrörelsens Tankesmedja