I går träffade jag taxichauffören Jenny, 29. Hon har brutit foten, men får ingen sjukpenning eftersom Försäkringskassan anser att hon kan ta ett annat jobb. Ett jobb där hon inte behöver stödja på foten, ”till exempel ett stillasittande jobb” föreslår kassan. 
 

 

I förra veckan träffade jag patientvärdinnan Margareta, 52, som krockade på väg hem från jobbet för drygt ett år sedan. I dag kan hon varken klä på sig själv eller sköta sin personliga hygien. Nu har hon fått avslag på sin ansökan om personlig assistans och får förlita sig på sin 83-åriga mamma.

Det här är möten som gör ont inuti. Jag blir förbannad och jävligt ledsen. Jag tycker att det räcker nu. Jag vill inte skriva ännu en rad om människor som faller mellan stolarna eller som far illa därför att systemet brakar ihop. Men det finns ingenting som tyder på att dessa människoöden skulle bli färre, tvärtom.

Antalet människor som får avslag på sin ansökan om sjukpenning ökar dramatiskt. Under årets två första månader fick 4 158 personer avslag om sjukpenning, nästan dubbelt så många som samma tid förra året då 2.519 personer fick se sin ansökan avslås.

”Det beror på de hårdare reglerna”, förklarar Försäkringskassans chef i Gävle, Eva Alner Liljedahl, som får symbolisera makten i lokaltidningen. Men egentligen är det fel person att ställa till svars. Att reglerna som allt tydligare sorterar in oss i ett A- och ett B-lag blir allt tuffare beror på politiska beslut.

När Försäkringskassan meddelar att ohälsotalet sjunker kan det tolkas som att vi blir allt friskare. Men så är det ju inte. Nej det innebär helt enkelt att allt fler av de som är sjuka inte får någon ersättning från Försäkringskassan.

Enligt Riksdagens egen utredningstjänst har andelen fattiga i Sverige, alltså de som har en inkomst på max 60 procent av medianinkomsten, ökat från 9 till 11 procent mellan 2006 till 2009.

Samtidigt har de rika blivit allt rikare. Dagens Arbete redovisade för en tid sedan att direktörslönerna ökat 30 gånger mer än arbetarlönerna under de senaste två åren. 30 gånger! Det är ju inte riktigt klokt.

Var finns alla protesterande människor? Varför ser vi inte gator och torg fyllda av förbannade medborgare med knutna nävar?

Jag tror att det beror på att individualismen har hamnat på innelistan och kollektivet ute i kylan. Nu är det upp till var och en om vi ska lyckas, vare sig det gäller pension, elräkning eller läkarvård. Hur ska vi orka bry oss om varandra när vi har fullt upp med att lyckas ensamma?

Det är en lysande strategi av dem som tilltalas av tanken att ge mer åt dem som redan har. Jag tror att den här valrörelsen är vinna eller försvinna för arbetarrörelsen. Kan inte de rödgröna förklara varför ett maktskifte skulle innebära en skillnad är det lika bra att lägga ner.
 
En skillnad som innebär att sjuka tillåts vara sjuka, och att vi ger tid till att läka en bruten fot.

 

Anna Norling