”Matchningsproblemen på arbetsmarknaden är så stora att de hämmar tillväxten. I dag har vi ett efterfrågestyrt utbildningssystem där dimensioneringen i stor utsträckning styrs av elevernas efterfrågan. Utbildningarna motsvarar inte alltid arbetslivets behov.”

Så skriver man i Stockholms stads Framtidsutredning. Att exakt förutsäga hur arbetsmarknaden kommer att se ut i framtiden är omöjligt. Att göra prognoser över framtida brist- respektive överskottsyrken på några decenniers sikt är dock inte svårt – tvärtom.

SCB:s beräkningar, som sträcker sig fram till 2030, visar exempelvis på stor framtida arbetskraftsbrist inom vård och omsorg, liksom inom teknikområdet.

Andelen som väljer naturvetenskapligt program på gymnasiet har halverats på bara tio år och ligger nu på cirka 11 procent av alla gymnasieelever.

Svenska elever i årskurs 8 presterar under EU/OECD-genomsnittet i matematik och trenden är nedåtgående.

Andelen elever på omvårdnadsprogrammet ligger relativt stilla på drygt 3 procent.

Intresset för att läsa vidare till exempelvis förskollärare är lågt; betydligt färre examineras än vad det finns behov av.

Vi kan vara ganska säkra på att även framtida generationer kommer att ha behov av vård- och omsorgspersonal. Därutöver verkar det osannolikt att behoven av tekniskt och naturvetenskapligt kunnande kommer att minska i den takt som gymnasieelevernas val antyder. Inte minst därför att vår tids största utmaning, klimatfrågan, ställer höga krav på snabb teknisk utveckling.

Mycket av den tillväxt som välfärdssamhället byggt på kommer sig av ett framgångsrikt tekniskt kunnande inom industrin. Den forskning och utveckling som ger hög avkastning är ofta naturvetenskaplig, och det är ofta inom de naturvetenskapliga områdena Sverige i dag ligger i framkant – informations- och kommunikationsteknologi, läkemedel med mera.

För att Sverige ska kunna konkurrera som kunskapsnation på en global marknad är det därför nödvändigt att fler väljer naturvetenskapliga och tekniska utbildningar.

Skälen till att fler inte gör det är naturligtvis komplexa. Många av de tekniska yrkena är yrken med relativt hög status, hög lön och hyfsade arbetsvillkor. Anledningarna till att dessa jobb ändå inte ses som attraktiva måste sökas någon annanstans.

Det är uppenbart att skolan inte lyckas med att väcka ett intresse för matematik hos eleverna, samtidigt som det ”självförverkligande” som samtiden håller så högt inte primärt verkar anses ske genom matematiska studier.

Skälen till varför inte tillräckligt många vill jobba inom vården och omsorgen ser förmodligen något annorlunda ut.

Det ligger nära till hands att misstänka att det där i stället är de ofta tuffa arbetsvillkoren och den relativt låga lönen som spelar huvudrollen.

Vår framtida välfärd och tillväxt är beroende av att fler uppfattar jobb inom vård, omsorg och teknik som attraktiva. Det kräver att vi funderar en del över bland annat arbetsvillkoren i dessa yrken. Men också utbildningen är central.

Det finns inga enkla svar på hur man ökar barns intressen för vissa ämnen, eller på hur man ser till att fler får med sig de nödvändiga kunskaperna när de slutar skolan. Icke desto mindre är det frågor som måste få mer uppmärksamhet.

Men det finns också något mer konkret som samhället skulle kunna göra tämligen omgående: nämligen att i högre grad dimensionera utbildningsplatserna (både på gymnasium och högskola) utifrån arbetsmarknadens behov.

Det ”fria val” som mer eller mindre råder i dag är ju bara en chimär, om utbildningen ändå inte kan leda till ett relevant jobb för mer än en bråkdel av eleverna.

Att låta människor investera stort, både ekonomiskt, känslomässigt och tidsmässigt, i utbildningar som inte kan ge dem de jobb de vill ha, det är ingen schysst politik. 

Att vara något mer realistisk i fördelningen av utbildningsplatser vore mer ansvarsfullt – både för dagens unga, och för Sveriges framtid utveckling.

Marika Lindgren-Åsbrink
Borgarrådssekreterare och S-debattör som bloggar på storstad.wordpress.com