År 1905, för mer än 100 år sedan skrev Svenska Arbetsgivareföreningen, nu Svenskt Näringsliv, in i sina stadgar att arbetsgivareföreningarna som medlemmar måste skriva in följande i samtliga kollektivavtal: ”…arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och afskeda arbetare, att leda och fördela arbetet…”.Det stod i stadgans paragraf 23 som senare blev paragraf 32.
 

 

Det är detta som brukar kallas för arbetsledningsrätten, att den som äger produktionsmedlen bestämmer om allt, om inte annat är skrivet i lag eller avtal.

När fackföreningarna accepterade detta fick de i utbyte regler om att föreningsrätten ska hållas okränkt, att de fackliga organisationerna hade rätt att organisera de anställda på alla arbetsplatser. Det är detta som brukar kallas Decemberkompromissen. Det var år 1906.

Sedan dess, under mer än 100 år av fackligt arbete och kamp har målet varit att i lag och kollektivavtal begränsa arbetsgivarens ensidiga rätt att bestämma. Att med lag och avtal långsamt och metodiskt begränsa arbetsledningsrätten, att begränsa den makt som ägandet ger.

I årets avtalsrörelse har de fackliga organisationerna inom LO enats om, att i kollektivavtalen begränsa arbetsgivarens rätt att fritt hyra in personal, i de fall det finns uppsagda personer som har återanställningsrätt.

Detta är en fråga av yttersta vikt för fackföreningsrörelsen eftersom arbetsgivarnas nuvarande tolkning av lagen om anställningsskydd innebär att de kan hota med uppsägningar och inhyrning i varje förhandling. Det betyder att inte bara att den enskildes rätt till återanställning kränks, det betyder också att det lokala fackliga arbetet är allvarligt hotat.

Under fackföreningsrörelsens första tid var kampen mot paragraf 23 en helt central del av just bägge dessa skäl. Rörelsens grundare såg att den fackliga organisationen måste skydda de egna medlemmarna från arbetsgivarens godtycke, men lika viktigt var att skapa en bas för det fackliga arbetet där arbetsgivaren inte kan hota med att byta ut redan anställda mot andra personer.

Arbetsgivarna har i årets avtalsrörelse mött det fackliga kravet med samma upprördhet och samma ilska nu som de gjorde då för snart hundra år sedan. De säger att begränsningar i rätten till inhyrning är fullständigt oacceptabelt eftersom det vore en inskränkning av arbetsledningsrätten.

Men, alla ni arbetsgivare, att begränsa arbetsgivarens ”rätt att fritt antaga och afskeda arbetare, att leda och fördela arbetet” är ju hela idén med kollektivavtalen och de arbetsrättsliga lagarna.

Ni, arbetsgivare, får fred och arbetsskyldighet, de anställda får reglerade löner, villkor och rättigheter.  Det är det som är bytet, det visste ni väl eller ..?

 

Ingemar Göransson

Lönepolitisk expert och utredare på LO