Det finns två alternativa förklaringar till den överraskande utvecklingen. Den ena är att Sveriges Ingenjörer och Unionen på allvar tror att ett bättre avtal än så här går inte att få och därför är det lika bra att skriva på. I den förklaringen ryms också att bemanningsfrågan är oreglerad. Den är uppenbarligen inte viktig för tjänstemän och akademiker.

Det visar att LO-förbunden står ensamma bakom kravet att reglera hur arbetskraft hyrs ut och in när uppsagda har förtur till återanställning. I de nu träffade kollektivavtalen mellan tjänstemannafack och arbetsgivare är parterna överens om att övervaka systemet så att inget missbruk förekommer. Det är en skrivning som samtliga LO-förbund så här långt avvisar blankt.

 

Genomtänkt uppbrott ?
Den andra tänkbara förklaringen är att tjänstemän och akademiker på allvar vill bryta sitt samarbete eller sitt beroendeförhållande till LO-förbunden i allmänhet och IF Metall i synnerhet.

Om beslutet att göra upp är en del i en frigörelseprocess och en markering av att en ny tid randas – ja då är agerandet konsekvent, begripligt och lätt att förstå. Signaler om att Unionen inte vill traska patrull eller låta LO och dess förbund dominera lönebildningen har funnits under senare år.

Unionens tidigare ordförande Mari-Ann Krantz har formulerat det som att Unionen ska ta upp kampen om herraväldet inom lönebildningen med LO vid mer än ett tillfälle. Kanske är det nu teorin omsätts i praktisk handling.

 

Försvagat samarbete
Resten av avtalsrörelsen och samvaron mellan de berörda förbunden under det närmaste året kommer att visa hur väl eller illa de går i takt.
Att samarbetet inom hela industrigrupperingen påverkas av tjänstemännens uppgörelse är uppenbart. Besvikelsen är påtaglig i de kommentarer som hörts från LO-förbunden GS, Pappers och Livs.

Och av det samarbete – Förhandlingsrådet – som funnits i 22 år inom verkstadsindustrin mellan trojkan IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer återstår bara skalet. Trots uttalanden om att samarbetet värnas är det tydligt att det fått en rejäl törn.

Samarbetet mellan civilingenjörer, tjänstemän och arbetare inom verkstadsindustrin har sina rötter i konflikten 1988. Dåvarande Sif gick ut i konflikt för att skaffa ett större inflytande över den lokala lönebildningen. Uppbackningen var stark från Metalls sida och under strejkveckorna skapades embryot till det som något år senare kom att kallas Förhandlingsrådet inom verkstadsindustrin/ nuvarande Teknikföretagen.

 

Stor osäkerhet
Också facksamarbetet inom hela industrisektorn lider av splittringen och de nu träffade separata uppgörelserna. Kraften i industrins agerande och påverkan på den övriga arbetsmarknaden minskar när parterna inte gör upp tillsammans.

Det betyder naturligtvis inte att formella överenskommelser sägs upp, men Industriavtalets oomstridda ställning som arbetsmarknadens norm och märkessättare ifrågasätts nu på allvar.

Osäkerheten är därför nu påtaglig om hur normen ska etableras och förankras brett bland övriga förbund och löntagare.

Kanske blir det handeln som löser upp knutarna och når en överenskommelse som övriga siktar mot i kommande förhandlingar. Svaren kan komma redan under helgen.