Måste det vara svårt?

Foto: DAN HANSSON / SCANPIX

RECENSION/DEBATT. Lite hånfullt kallas de ibland för ”eländesskildringar”, de böcker som tematiserar trasiga uppväxter, missbruk, fattigdom och övergrepp.

Det gäller inte minst den litteratur som kommit att benämnas BOATS (based on a true story), där Dave Pelzers Pojken som kallades det står som arketyp. Men även samtida litteratur som följer i den klassiska arbetarlitteraturens spår klumpas då och då ihop med genren. Kanske för att det är så nära till slutsatsen att elände och sanning går hand i hand.

Susanna Alakoskis andra roman efter succédebuten med Svinalängorna, Håpas du trifs bra i fengelset, har blivit föremål för en diskussion om litteraturkritik i allmänhet och mottagandet av arbetarlitteratur i synnerhet, med startpunkt i Hanna Hallgrens recension i Aftonbladet (12/2). Hallgrens kritik gick i stora drag ut på att lyfta fram romanens tema som angeläget, men med den invändningen att Alakoskis litterära stilistik bjöd på för lite motstånd.

Bland annat Göran Greider har reagerat på Hallgrens kritik, och hävdar att kritiker inte begriper sig på arbetarlitteraturens intima samband med den egna erfarenheten (Aftonbladet 26/2).

Överraskande  experimentell
Håpas du trifs bra i fengelset handlar om Anni, som växt upp med missbrukande föräldrar, invandrade från Finland och med hårt ansträngd ekonomi, men som klarat sig och lever under ordnade förhållanden med fast jobb, man och barn.

För brorsan Sami har det inte gått lika bra. Han super och knarkar bort skola, flickvänner, tvillingsöner och alla chanser till nystart som han erbjuds. Alakoski skildrar individuella öden i ett samhälle som är uppbyggt på ett sätt som systematiskt lämnar dem utanför. Anni och Sami är inga undantag, de är inte ensamma.

Stilistiskt är Susanna Alakoski ändå överraskande experimentell. Ständigt nya ordkonstruktioner och effektfullt upphackade meningar.

Är det svårt?

Nej.

Måste det vara det?

Nej.

Övertygande arbetarskildring
Håpas du trifs bra i fengelset bär i vissa stycken alltför tydliga drag av politisk pamflett. Men däremellan blir det raseri och den sorg som nyss syntes programmatiskt forcerade absolut uppriktiga och levandegjorda. Alakoski har med sin andra roman övertygande befäst sin plats som modern arbetarskildrare.

Men frågan hänger kvar i luften: är skildringen av en utsatt familjs levnadsöden verkligen verkligare än romaner om en livspusslande medelklass? Det är svårt att hävda med förnuftet i behåll.

Det finns grader…
Varför är vi kritiker då så benägna att lyfta fram den här sortens litteratur som just viktiga (och verkliga) samhällsskildringar?

Kanske därför att dessa berättelser härrör ur den verklighet som inte sätter agendan. I ett samhälle finns det problem och så finns det problem. Att inte hinna hämta på dagis innan yogan är ett slags bekymmer, att leva i ständig oro och ångest över pengar, missbruk och att överleva dagen, är ett annat.

Den skillnaden måste vi se och erkänna. Det är inte enbart en fråga om litteratur, utan också om empati och demokrati.

Läs också: Länkar och kort kommentar till debatten av John Swedenmark.

Roman: Håpas du trifs bra i fengelset.
Författare: Susanna Alakoski.
Förlag: Bonniers.

Therese Eriksson
Skrif ett e-postbrev till kulturredaktören