Det är en rejäl salva mot regeringens så kallade jobbpolitik som avlossas av Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och chef för Institutet för Näringslivsforskning: Jobbskatteavdraget har inte lett till ökad sysselsättning och inte minskat vare sig långtidsarbetslöshet eller ungdomsarbetslöshet. De eftersatta investeringarna i infrastruktur, inte minst kollektivtrafik, och omläggningen av fastighetsbeskattningen som ökat stelheterna på bostadsmarknaderna har dessutom försvårat sysselsättningstillväxten i de expansiva storstadsregionerna.

 

 

Henrekson är inte ensam om kritiken mot jobbskatteavdragets effekter. Regeringens eget finanspolitiska råd var positiva till det första steget, men blev allt mera kallsinniga i takt med att avdragen blev fler; de senaste var man direkt emot. Sysselsättningsstatistiken ger heller inget stöd för teorin att jobbskatteavdraget skulle ha ökat antalet jobb. Antalet sysselsatta började växa redan 2005, under s-regeringens tid, och ökningen fortsatte hela 2006, utan några jobbskatteavdrag. Från 2007 – när första steget i avdraget kom – planade ökningstakten ut. Vid slutet av 2008 började nedgången.

Vilket alltsammans kan sammanfattas som att sysselsättningsökningen var betingad av högkonjunkturen, och när den vändes i lågkonjunktur kopplad till finanskris minskade jobben igen. Skattepolitiken hade ingenting med saken att göra.

Och det är det intressanta i Henreksons inlägg: konstaterande att ”den långsiktigt ökade sysselsättningsgrad som är önskvärd kan inte åstadkommas genom dagens ensidiga fokus på sänkt skatt på arbete”.

Vilket onekligen känns som en nyskapande tanke, med en regering som haft ”skattesänkning!” som svar på i stort sett varje problem i ekonomin eller på arbetsmarknaden.

Den moderata ”jobbpolitiken” är tydligast och mest frispråkigt presenterad i partiets ekonomisk-politiska motion från 2006. Den är ett nästan extremt uttryck för föreställningen att allt går att styra med hjälp av ekonomiska incitament riktade mot den enskilde individen: somliga beteenden ska belönas, somliga bestraffas, och med rätt dosering av belönande och bestraffande åtgärder ska den önskade effekten uppnås. Allt det man kan kalla innehållsliga aspekter på tillväxt och arbetsmarknad lyser med sin frånvaro.

Moderatmotionen från 2006 är, som uttryck för en viss ekonomisk teoribildning, logisk och sammanhängande. Men den är inte särskilt verklighetsförankrad. Vilket syns allt tydligare, vartefter regeringen försökt omsätta denna teori i praktisk politik; resultaten har till en del uteblivit, till en del fått förfärande effekter, som exempelvis stupstocken i sjukförsäkringen. Dock, detta borde kunna öppna för en ny, mindre teoretiserad och mindre ekonomistisk debatt om just de innehållsliga aspekterna på frågor kring tillväxt och sysselsättning. Henreksons inlägg är ett av flera tecken på att en sådan förändring av debatten börjar ske.

För socialdemokratin är detta en viktig debatt att ta upp och föra framåt. Det finns många ändar att börja nysta i:

• Det är nödvändigt att öka bostadsbyggandet i områden där de nya jobbmöjligheterna finns, inte minst byggandet av hyreshus – ROT-miljarderna skulle göra långsiktigt betydligt större nytta där!

• Det är lika nödvändigt att återuppbygga en organisation för vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning. Arbetslivet förändras allt snabbare, och det måste vara möjligt att bygga på kompetens eller skaffa ny kompetens också i vuxen ålder, i takt med dessa förändringar.

• Kollektivtrafiken måste byggas ut. Och, som den här vintern tydligt visat, den behöver en annan organisation, där årliga avkastningskrav inte får formuleras på ett sätt som hotar rationaliteten i trafiksystemen!

• Att skattesubventionera lågproduktiva servicejobb – hundvaktande tycks vara den senaste idén – är kontraproduktivt. Den stora sysselsättningsökningen det senaste decenniet har kommit i den kunskapsintensiva tjänstesektorn, och det är från tillväxtsynpunkt klokt att lägga satsningarna dit.

• Det är industrin som svarar för större delen av våra exportinkomster, och de utgör i sin tur en stor del av BNP. Att bygga upp ny industriell kompetens i stället för den som nu håller på att förloras genom krisen inom fordonsindustrin är nödvändigt – och det kan, lyckligtvis, kombineras med det som ändå måste göras av klimatpolitiska skäl. Vilket kräver såväl samhälleliga satsningar som samhällelig samordning.

• Möjligheter till kompetensutveckling, och möjlighet till rehabilitering, är viktiga, men det är också viktigt att realistiskt inse att många ändå inte riktigt kommer att kunna fylla prestationskraven i dagens arbetsliv fullt ut. Anpassningsåtgärder ute i arbetslivet kan spela roll och bör utvecklas, men det kan också behövas särskilda, mer skyddade arbetsplatser.

Ingenting av detta representerar några nya insikter om vad som är betydelsefulla frågor för tillväxt och sysselsättning. Men de har under ett antal åt fått spela en underordnad roll i en debatt, som helt dominerats av frågor kring ekonomiska incitament. De samordnas sällan i gemensamma program, och det finns inte i alla avseenden färdiga lösningar.

Desto större skäl att målmedvetet ta tag i dessa frågor. Jobb och ekonomi kommer att vara centrala teman i valrörelsen, men oavsett all kritik som sakligt kan riktas mot regeringens misslyckade politik kvarstår att deras speciella ”berättelse” – den om skatterna och ”bidragen” – fått fäste inom inte obetydliga delar av väljarkåren. För att bryta det räcker det inte med kritik, kanske inte ens att visa på misslyckandena; det är nödvändigt med en annan, och bättre, berättelse.

Anne-Marie Lindgren?

utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja