Farsta centrum invigs. Foto: SCANPIX
 

RECENSION. 2003 ville en ung socialdemokrat motionera i Stockholms fullmäktige om att Hjalmar Mehr skulle få en gata i sitt namn, men det stoppades i partigruppen.

 

En av stadens mest färgstarka och inflytelserika politiker nekades uppmärksamhet. Historielöst, tycker jag.

 

Men kanske blir det ändring nu. I Björn Elmbrants biografi över Hjalmar Mehr – Stockholmskärlek – ges en rik och nyanserad bild av denne fullblodspolitiker.


Från utedass till stadshuset

Hjalmar föddes 1910, av judiska föräldrar i Stockholms rysskoloni. De var mensjeviker som flytt tsarens polis och Hjalmar växte upp i ruckliga spekulationsbostäder, med utedass och råttor på gården. Hans föräldrar umgicks med socialdemokratiska intellektuella som Zäta Höglund, familjen Branting, Per Albin Hansson.

Hjalmar gillade att läsa, gick med i SSU och pluggade juridik, skrev artiklar i Social-Demokraten. Han var marxist och socialdemokrat med en självklar klasskänsla. Några år efter kriget började han som finanssekreterare i stadshuset under Zäta Höglund och den politiska karriären tog fart när han efterträdde Höglund som borgarråd, trots att S förlorade valet 1950. Först 1971 klev han av efter almstriden, och blev landshövding. Han dog 1979 på sitt sommarställe ute på Adelsö.


Offensivt samhällsbygge

Som politiker älskade Mehr utmaningar. Sociala problem skulle motas genom väl förankrad och planerad politik, samhället byggas offensivt med daghem, ungdomsgårdar, sjukhus, bostäder. Han låg också bakom Kulturhuset och Stadsteatern, såg till att förorterna fick teaterscener.

 

Själv inser jag att utan Mehr skulle jag inte ha vuxit upp i det nybyggda Farsta på 60-talet, det skulle inte ha funnits. Han banade väg för ett nytt Storstockholm, fixade krediter, köpte mark och drev igenom byggen av ABC-städer där arbete, bostäder och centrum skulle förenas. Investeringarna betalades med skatteintäkter.

Tog ansvar och blev bov

Mehr har fått ett enögt och orättvist eftermäle som "stadsvandal" för sin roll under förnyelsen av city under rekordåren, menar Elmbrant. Cityomvandlingen (med almstriden) var invecklad och besluten tagna på 50-talet i politisk enighet, men Mehr blev bov eftersom han tog ansvar medan andra duckade.

 

Visst blev politikerna lite fartblinda, men utbyggnaden av T-banan var akut, biltrafiken ökade, Storstockholms framtida utveckling låg i vågskålen.

Elmbrant skriver med lätt hand, skildringen av kommunpolitiken är både spännande och dramatisk. Jag känner sympati för Hjalmar Mehr, denne lille, store man, trots att ABC-förorten funkade sådär; arbetstillfällena och de sociala mötesplatserna kunde ha varit fler.

 

Ny bok: Stockholmskärlek, en bok om Hjalmar Mehr.
Författare: Björn Elmbrant.
Förlag: Atlas.

Tony Samuelsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn