Den dominerande mediabilden är att krisen 2008–2009 nu är över. Det mesta ska tydligen fortsätta som förut. Var då krisen en naturhändelse, en jordbävning? Och är den verkligen över?

Finanskriser är inget nytt fenomen i kapitalismens historia. Förutom dagens kris kan man nämna 30-talskrisen, som följde 1929 års börskrasch på Wall Street, samt från 1990-talet Japans bankkris, Östasienkrisen och de nordiska finanskriserna.

Vi deltar i ett ILO-projekt som handlar om att granska tidigare kriser för att se vilka lärdomar de kan ge för dagens. Här några nedslag.

1.  Historien visar igen och igen att finanssystem inte fungerar väl när fria marknadskrafter får styra.

Kapital kanaliseras alltför ofta från produktiva investeringar till spekulation. ”Maniska” prisbubblor på tillgångar utvecklas och spricker, paniksäljandet spär på förstörelsen av värden och tillgångar och drar med sig banker och finansbolag till konkursens rand.
Enbart offentliga räddningspaket som omfattar ofattbara summor kan därefter rädda marknadsekonomin från sig själv.

2.  I kriserna ställs fördelningspolitiken på sin spets. Å ena sidan banker och finansbolag som löses ut från sina misslyckanden för att fortsätta som förut, med höga löner och bonusar dessutom. Å andra sidan hårda nedskärningar i välfärden, vilka framställs som ofrånkomliga när budgetbalansen ska återställas.

Men krisernas utveckling följer inga naturlagar. De uppenbara orättvisorna kan – nu liksom tidigare – frigöra nya tankebanor, mobilisera och öppna för en ny politisk situation.

I USA blev depressionen 1929–1930 inledningen till en period av facklig styrkeutveckling och en politisk New Deal. Men det tog några år – vi är i dag vid 1930, inte vid 1933, då den fackliga och politiska utvecklingen i USA började radikaliseras.

När man nu till och med i Storbritannien på fullt allvar diskuterar en ”Robin Hood-skatt” på spekulativa transaktioner är det då inte dags för facket att börja se krisen som utgångspunkt för en ny offensiv?

3.  Under den svenska 90-talskrisen, i kölvattnet på kapitalets avreglering, sveptes viktiga delar av det svenska fackets handlingsutrymme bort, vilket fick sitt tydligaste uttryck i Lisa-projektets (framtvingade men defensiva) europanorm för löneutvecklingen.

Det svenska facket slogs med viss framgång för att bevara huvuddelen av arbetsrätten och välfärdssystemen och med mindre framgång mot avregleringarna. Men finansmarknad och valutaregleringar sågs inte som fackliga kärnfrågor och de fackliga ledarna satt med i styrelserna för banker och försäkringsbolag, som hörde till de främsta aktörerna i den spekulationsvåg som kraschade 1992.

En lärdom är att göra den kritiska granskningen av finansmarknaderna till en facklig kärnfråga. Här finns en tradition att knyta an till, från 1960-talets förslag till samordnad näringspolitik till LO-ekonomernas kritik av kreditavregleringen på 1980-talet.

4.  Finanskriser skapar hög arbetslöshet, som sedan ofta tillåts bita sig fast på en högre nivå än tidigare.
Före 90-talskrisen betraktades i Sverige två eller högst tre procents arbetslöshet som normen. I dag konstaterar Anders Borg nöjt att den kanske stannar på 9,5 i stället för att gå upp till 12 procent.

Hur skapas en nationell och/eller övernationell ordning för att bekämpa arbetslösheten?

Europeiska centralbanken (ECB) är låst av ett förbud. Den kan inte, som centralbankerna i USA och England, ge penningpolitiskt stöd för en mer expansiv återhämtningspolitik. Thomas Palley, tidigare ekonom hos AFL-CIO, föreslog nyligen i Financial Times Economists’ Forum att ECB ska kunna ge lån direkt till medlemsstaterna i proportion till storleken på underutnyttjandet av produktionsresurserna.

Han föreslog även en fond för villkorliga lån till medlemsstater i akuta krisfall. Förslagen skulle – i Keynes anda – förhindra en alltför hård åtstramningspolitik och destruktivt höga räntor.

Om inte förändringar i den riktningen görs, kan krisen hålla Europa i ett järngrepp under många år framöver.

Lånekvoter som är proportionella till storleken på underutnyttjandet av produktionsresurserna bör införas för att främja aktiv finanspolitik och stabila och rimliga räntor. Dessutom bör ECB etablera en fond för villkorliga lån till medlemsstater i akuta krisfall.

5.  I en exportstrategi för att ta sig ur krisen ingår att hålla nere lönerna för att vinna konkurrensfördelar.

Det är en farlig återhämtningsstrategi, särskilt om alla gör så. Länderna riskerar att fastna i ett långvarigt underutnyttjande av produktionsresurserna, kanske långvarig lågkonjunktur som i Japan.

En kollega i vårt projekt, professor Hansjörg Herr i Berlin, har påvisat att nominella lönesänkningar var den viktigaste faktorn bakom den långa recessionen efter bankkrisen i Japan.

Faran är desto större i dag eftersom den nuvarande krisen har en mer global utbredning. Den höga arbetslösheten och de osäkra anställningarna innebär redan en stark lönepress.

Det är nödvändigt att lönerna fungerar som ankare för en ekonomisk återhämtning. Därför är det riskabelt om varje land för att vinna marknadsandelar låter enbart den konkurrensutsatta sektorn styra lönerna.

Det behövs fackligt samarbete över nationsgränserna för att hålla lönerna uppe. Men i dag saknas verktyg för detta.

Hård finanspolitisk åtstramning, låst penningpolitik och lönepolitisk nedåtkonkurrens med sikte på exportledd återhämtning är skrämmande recept för långvarig hög arbetslöshet och växande klyftor.

1930-talets kris la grunden till efterkrigstidens Bretton Woods system, som kombinerade nationell handlingskraft med internationellt samarbete. Dagens globala kris ställer nya frågor men jämförelser med tidigare kriser kan hjälpa oss att se handlingsmöjligheter.

 


Ingemar Lindberg
Tidigare LO-utredare

 

Magnus Ryner
Professor, Internationella relationer, Oxford