Nu pratas det om att skatteavdraget för ”hushållsnära tjänster” kan bli en valfråga. Det är en underbar utsikt för partierna till vänster om alliansen.
 

 

Visserligen har ett uttalande av Mona Sahlin, där hon tyckte att avdraget skulle vara kvar men förändras, redan framställts som ett tecken på splittring inom socialdemokratin. Trots att det snart togs tillbaka, och trots att det finns ett klart kongressbeslut om att S vill avskaffa den här omotiverade subventionen av de välbärgades ”livspussel”.

Även det faktum att Miljöpartiet faktiskt kan tänka sig att vänta lite med avskaffandet med tanke på konjunkturen, har framställts som ett stort problem inför samarbetet. Men trots de här försöken från media, kommer det knappast att kunna bli någon uppståndelse kring den här påstådda oenigheten. Det är ju ett faktum att vänsterpartierna är emot avdraget.

Alltså kommer högeralliansen att få förlita sig på sin egen förmåga att försvara städavdraget. Det ser inte ljust ut. ”Sverige har inte råd att förlora fler jobb”, säger Fredrik Reinfeldt när det rapporteras att det givetvis främst är högavlönade som gör avdrag för hushållstjänster.

Både han och Maud Olofsson har dessutom dragit en missriktad parallell till Saab. Det är nog mest högavlönade som köper Saab-bilar, men inte desto mindre vill ”vi” rädda jobben på Saab till varje pris, menar statsministern. I SVT:s Agenda i söndags hänvisade också Maud Olofsson plötsligt till Saab, som om Saabs kris hade varit enda gången arbetslöshet har ansetts vara dåligt.

Även bortsett från att det inte alls har funnits någon enighet om att Saab borde räddas av det offentliga, är det en otroligt genomskinlig retorik. Självklart blir det fler jobb om staten satsar pengar på att skapa fler jobb. Trots att skatteavdrag är ett ganska trubbigt redskap, och trots att ingen riktigt vet hur många vita jobb som har kommit efter att avdraget infördes.

Om staten till exempel subventionerade jobb i vapenindustrin, skulle det bli fler jobb i vapenindustrin. Enligt den borgerliga logiken vore detta tydligen automatiskt något bra.

Visst är det bra om det skapas arbeten på politisk väg. Men vitsen med att skapa dem på politisk väg är just att det blir möjligt att påverka vilket arbetsliv vi ska ha. Vad behöver göras, och under vilka former ska det göras?

Jag kan tänka mig hur många förslag som helst som vore bättre än städning av höginkomsttagares hem.

De desperata försöken att försvara städavdraget med ”arbetslinjen” visar att alliansen har tömt den verktygslådan. Det är helt tydligt vad som döljer sig bakom retoriken. Vilka jobb som helst åt vissa; skatteavdrag och uppassning åt andra.

 

 

Hanna Pettersson

Doktorand i rättsvetenskap
med inriktning på arbetsrätt och socialförsäkringsrätt