Man ska inte gå ut med förslag om skattehöjningar i en valrörelse, säger Göran Persson. Det irriterar bara väljarna.

 

Det är förmodligen sant. Lika sant som att man inte ska gå ut och tala om att man tänker skära ner i statens utgifter. Det gjorde socialdemokraterna (och Göran Persson) i valrörelsen 1994, med raskt sjunkande opinionssiffror som resultat.

Frågan är bara när man då ska tala om det. Ska man överraska väljarna med skattehöjningar, eller utgiftsnedskärningar, strax efter valet? Eller vänta ett år och säga att oj då, hoppsan, det här hade vi inte räknat med?

1994 var nedskärningar i statsbudgeten påträngande nödvändiga. Att inte låtsas om det inför väljarna hade varit varken hederligt eller möjligt.

Val mellan skattehöjningar eller nedrustning
2010 är verkligheten den att vi har att välja mellan nedskärningar i den sociala välfärden – eller skattehöjningar. Att låtsas som att vi kan behålla nuvarande nivå på välfärden – och till och med i vissa avseenden förbättra den – utan att höja skatterna är att lura väljarna. Att låtsas som att vi kan behålla nuvarande nivå på skatteuttaget utan att minska den skattefinansierade välfärden är likaså att ljuga för väljarna.

I åtskilliga år nu har det pågått en bekymrad debatt om hur vi ska klara finansieringen av framtidens välfärd. Den medicinska utvecklingen gör det möjligt att behandla allt fler svåra sjukdomar. Den växande andelen äldre ökar kraven på äldreomsorg och sjukvård. De ökande kunskapskraven i arbetslivet kräver ökande resurser till utbildningssektorn. Och det finns brister som redan i dag behöver åtgärdas, exempelvis inom psykiatrin – och vad det beträffar i äldreomsorgen.

Dessutom växer anspråken även på andra sätt: på ökad tillgänglighet, på mer valfrihet, på höjd kvalitet.

Färre jobb i offentlig sektor
Denna bekymrade debatt började redan på den tiden skatteuttaget låg kring 50 procent av BNP, en nivå som alltså bedömdes som otillräcklig inför framtiden. Sedan dess har uttaget sänkts till ca 45 procent, och den borgerliga regeringen har uppenbara planer på ytterligare sänkningar.

Det går inte ihop.

Redan i höstens budgetproposition beräknade regeringen att antalet jobb inom den skattefinansierade sektorn skulle minska med 60.000 under perioden 2008 – 2011. Så stora minskningar kommer att få effekter för vården, för omsorgen, för skolan. Att som regeringen tro att man löser problemet med att ålägga kommuner och landsting ett antal ”garantier” att uppfylla inom sjukvård och äldreomsorg är illusionsmakeri. Visst, möjligheterna att ta hand om äldre på ett värdigt sätt, att korta köerna till sjukvården eller att öka antalet grundskoleelever som klarar godkända betyg är i viss mening en fråga om god organisation. Men ingen aldrig så bra organisation kan kompensera för otillräcklig personalstyrka – för möjligheten att ta hand om gamla, korta köer och hjälpa barn med skolproblem till bättre resultat handlar ytterst om hur många människor det finns för att göra jobbet.

Moderaterna har varit skickliga i att sänka skatteuttaget utan att låtsas om konsekvenserna för välfärdspolitiken. Hittills har effekterna inte märkts så mycket, även om det kärvar i vissa landsting och kommuner. Under nästa mandatperiod håller inte denna tystnadens taktik längre, för då börjar de ekonomiska problemen märkas.

Dock, detta bör inte få komma som en överraskning för väljarna.

Tydlighet
Ur det kan man härleda en socialdemokratisk strategi: Inte att primärt tala skattehöjningar, utan att tydligt och konkret beskriva vad det är som betalas över skatterna, vilka finansieringsproblemen är i dag, och vilka behov vi kan se inför framtiden. Skatter tar man ut för att man vill använda dem till något. Det är i detta ”något” – sjukvården, äldreomsorgen, kollektivtrafiken, energiomställningen, skolan – som diskussionen om de behövliga skatteuttaget måste starta.

Det går inte att på en gång sänka skatterna (eller ens ligga kvar på dagens nivå) och öka välfärden. Vill vi inte höja skatterna, är alternativet att betala på annat sätt – höjda patientavgifter, höjda dagisavgifter, höjda taxor i kollektivtrafiken, ökade avgifter för äldreomsorgen (eller ökade insatser från anhöriga), kompletterande privata försäkringar till urholkad a-kassa och sjukförsäkring, kanske avgifter på universiteten.

Så kanske behövs ett helt medborgarrådslag om hur man ser på just välfärdspolitiken och dess finansiering., och som tydliggör sambandet mellan skatter och det som skatterna betalar. Det skulle kunna bli ett initiativ från en rödgrön regering – en utredning, som gör en grundlig genomgång av sakläge, brister, nya anspråk och beräknade kostnader, som grund för en allomfattande medborgardebatt om vad vi vill ha av välfärdspolitiken. Och vad det kostar.

Politik som konsumtion
För vilken sorts demokrati får vi egentligen, om det inte går att i en valrörelse tala med medborgarna om hur de ekonomiska villkoren för landet faktiskt ser ut?

Ett val handlar ju om att medborgarna ska säga sitt om hur de vill att gemensamma, samhälleliga angelägenheter ska skötas, inte bara med utgångspunkt i egna fördelar utan med utgångspunkt i vad man tycker är det bästa sättet att handskas just med gemensamma frågor. I valen röstar vi som medborgare, med ansvar för samhället – inte som konsumenter med ansvar bara för oss själva.

Eller rättare sagt: det är så de borde vara. Det är dessvärre inte osannolikt att medborgarna kommit att få uppfattningen att politik är en sorts konsumtion, och att man av de varor partierna erbjuder ska ta dem som är mest fördelaktiga för en själv. På den punkten har kanske både vänster och höger viss anledning att rannsaka sig själva. Och vidta åtgärder för en förändring.

Anne-Marie Lindgren
Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja