Den svenska industrin har de senaste tio åren haft den klart snabbaste produktivitetsutvecklingen i Europa. Produktionen per timme har utvecklats nästan dubbelt så snabbt som i övriga länder.

   
 
   

De starka siffrorna återfinns i rapporten I takt med Europa, som Facken inom industrin presenterar i dag. Där växer en bild fram av en stark och konkurrenskraftig blågul industri. Krisen, som inneburit tiotusentals arbetslösa medlemmar, handlar inte om för höga löner eller för svag produktivitet. Den är enbart en effekt av att efterfrågan rasat i hela världsekonomin.

Under perioden 1998 till 2008 har den svenska industrins löneökningstakt varit på en genomsnittlig europeisk nivå och det blågula löneläget – arbetskraftskostnaden per timme – befinner sig för närvarande ungefär i mitten av skalan.

Världsbilder etableras
Industrins konkurrenskraft har, enligt rapporten, förstärkts under den här perioden då industriavtalet varit verksamt. Någon kostnadskris – att svensk produktion inte skulle klara konkurrensen från omvärlden – existerar inte.

Att rapporten från Facken inom industrin presenteras just i dag är en del av spelet om att etablera sin verklighetsbild under de pågående avtalsförhandlingarna.

Arbetsgivarna har under lång tid basunerat ut sin dystra bild av verkligheten och utifrån den argumenterat för att det inte finns något centralt löneökningsutrymme alls. Verkligheten har dock förändrats sedan arbetsgivarna första gången etablerade sin verklighetsbeskrivning. Men en föränderlig verklighet har ännu inte påverkat argumenten, åtminstone inte officiellt.

Utrymme finns
Med dagens rapport skärper facken striden och tillbakavisar blankt pratet om centrala löneavtal utan löneökningar. Deras slutsats är enkel: Det finns utrymme för löneökningar, om än i något mindre utsträckning än tidigare.

Exakt hur stort det är eller på vilken nivå avtalen slutligen hamnar avgörs den närmaste månaden. Men enligt fackens prognos blir löneökningstakten en procentenhet lägre 2010 än tidigare. Det rimmar väl med de framförda lönekraven som formulerades som lägst 2,6 procent.

I rapporten varnar också Facken inom industrin uttryckligen sina motparter för att äventyra industriavtalet. Konsekvenserna kan, enligt rapporten, bli en återgång till en lönemarknad utan drivankare och där varje träffad avtalsuppgörelse blir en svikt för nästa avtal. Det leder ofelbart till ingripande från Riksbanken som stramar åt med en snabb och kraftig höjning av styrräntan.

Att rollen som riksnorm ställer stora krav på både fack och arbetsgivare inom den internationellt konkurrensutsatta industrin är en självklarhet. Det gäller i särskilt hög grad i år då krisen slagit mycket olika i de lika branscherna. Vill parterna behålla rollen som norm för hela avtalsrörelsen, måste de därför ta hänsyn till förhållanden utanför industrin. Om inte hotar rollen att snabbt bli historia.