Diskussionen om ungas etableringsvillkor på arbetsmarknaden väcker starka känslor. I dag domineras debatten av två ingångar.

Den ena går ut på att försöka tona ned problemen med ungas arbetslöshet. Då hänvisas till statistikomläggningar i SCB:s arbetskrafts­undersökningar som anses bidra till en överdriven bild av ungas etableringsproblem samtidigt som de stora pensionsavgångarna automatiskt antas stärka ungas ställning på arbetsmarknaden.

Den andra ingången går ut på att ge några bärande institutioner i den svenska arbetsmarknadsmodellen – anställnings­tryggheten och en relativt sammanpressad lönestruktur – skulden för den höga ungdoms­arbetslösheten.

Vår utgångspunkt är en helt annan. Etableringsproblemen för unga går långt tillbaka i tiden och hänger i hög grad samman med utbildningsnivå, social bakgrund och etnicitet.

Ett helt avgörande problem är att allt för många unga inte fullbordar en gymnasieutbildning. Ungefär 25 procent misslyckas med detta inom fyra år. Många kompletterar därefter sin utbildning, men över 120.000 individer i åldrarna mellan 20 och 29 år har ingen fullbordad gymnasieutbildning.

Sysselsättningsgraden för den här gruppen är 15 procentenheter lägre än för de med slutfört gymnasium och de är klart överrepresenterade i grupperna ”unga utanför”, socialbidragstagare och förtidspensionerade. Dessutom är de oftare än andra hänvisade till den växande andelen visstidsanställningar. Andelen anställda under 25 år med fast anställning har minskat från 70 procent i slutet av 1980-talet till 50 procent i dag.

Oavsett samhällsproblem är arbetsgivarnas lösning alltid densamma: minska löntagarnas trygghet. Men inget talar för att turordningsreglerna i las skulle ha någon betydelse som förklaring till den växande ungdomsarbetslösheten. Den absoluta merparten av de unga som blir arbetslösa är ny- eller återinträdande på arbetsmarknaden (ofta efter studier).

Andelen som blivit uppsagda från en fast tjänst är närmast försumbar. En undersökning från senare år visar att högst en av fyrtio kan ha blivit uppsagd på grund av turordningsreglerna. I praktiken är det ännu färre och i de fall det sker handlar det ofta om att arbetsgivaren bedömer att kompetensen är högre bland de äldre anställda.

Erfarenheterna talar inte heller för att lägre ingångslöner skulle vara en fruktbar medicin mot ungdomsarbetslösheten. Andelen unga arbetslösa är inte högre i Sverige än i länder som USA och Storbritannien där löneskillnaderna är betydande och lägstlönerna mycket låga. Andelen unga utanför både arbetskraften och utbildningssystemet är också större i länder som USA och Storbritannien.

Tittar vi närmare på gruppen med svag utbildningsbakgrund framgår det att Sverige – tvärt emot den vanliga föreställningen – har en högre sysselsättningsgrad än i mer marknadsliberala länder.

Den absolut avgörande förklaringen till att vi har lyckats uppnå hög sysselsättning utan extremt låga löner bland de med låg utbildning är att löntagarnas produktivitet har stärkts över tid. Vi har haft ett utbildningssystem som har möjliggjort att svenska löntagare har uppvisat en hög och jämnt fördelad kompetens.

Till detta kommer en god hälsostandard i befolkningen och att löntagare med låg utbildning har ökat sin utbildningsnivå snabbare än andra grupper. På motsvarande sätt har skillnader i utbildningsnivå mellan yrkesverksamma och arbetslösa minskat. Den höga sysselsättningen har alltså garanterats genom en hög och jämnt fördelad utbildnings- och kompetensnivå och en generell välfärdspolitik. 

Vilka är då de verksamma åtgärderna för att förbättra ungdomars etableringsvillkor – och då särskilt för de med sämst etableringsmöjligheter? Vi menar att tre perspektiv är centrala.

1 Partsorganisationerna kan göra mer för att skapa praktik- och introduktionsplatser i arbetslivet för både studerande och arbetslösa. Många kollektivavtal innehåller regler om introduktionsplatser, det vill säga ett slags utbildningsplatser med en överenskommen ersättning som ligger under avtalens lägstalön.

I dag utnyttjas inte denna möjlighet i någon större utsträckning. Avtal om introduktionsplatser ska baseras på godkända utbildningsplaner och arbetsmarknadspolitiska medel borde kunna disponeras för att sprida insatserna.

2 Kommunerna har ett överordnat ansvar för ungdomars etablerings- och försörjningsvillkor. Det kommer bland annat till uttryck i kommunernas informationsansvar – också kallat uppföljningsansvaret – som fungerar otillfredsställande.

Ansvaret borde skärpas och omfatta krav på aktiva insatser i form av praktik och utbildning. Vi menar också att ansvaret borde utvidgas – i likhet med förhållandena i Norge – till att gälla alla under 25 år som inte har fullbordat en gymnasieutbildning.

Det finns goda argument att införa en utbildningsgaranti som omfattar studieplatser på komvux eller folkhögskola och goda villkor för studiefinansiering för alla unga vuxna som inte har lyckats uppnå kraven för slutbetyg med grundläggande högskolebehörighet.

3 Jobbgarantin i Arbetsförmedlingens regi omfattar i dag mycket höga deltagarvolymer, men dess effektivitet kan ifrågasättas. Aktiva insatser sätts in för sent och garantin omfattar i för liten utsträckning kompetenshöjande moment.

Det skulle också behövas mer samordning mellan kommuner, arbetsförmedlingar och arbetsmarknadens parter. Modellen med lokala Navigatorcentra kunde tjäna som förebild och utvecklas vidare. Sveriges kommuner och landsting har också tagit initiativ till samverkan kopplat till projektet ”En dörr in – en gemensam ingång för arbetssökande” som visar vägen till effektivare ungdomsinsatser.

Resurserna inom jobbgarantin borde utnyttjas för att erbjuda utbildningsmöjligheter på gymnasial nivå. I stället för att erbjuda arbetslösa möjligheter att läsa in gymnasiekompetensen på deltid vid sidan av jobbgarantin borde det vara möjligt att studera inom ramen för jobbgarantin.
Vi menar också att regeringen bör utvidga den folkhögskolesatsning för lågutbildade som initierades i höstas (den omfattar endast 1 000 helårsplatser).

Alltför många lever med föreställningen att flexibilitet på arbetsmarknaden skapas genom försämrade villkor, ökad otrygghet, mindre utbildning och begränsade omställningsmöjligheter. Men flexibilitet skapas inte primärt genom hårdare piskor och stramare villkor, utan genom att rusta människor – i detta fall unga vuxna – med en kompetens och en tro på sig själva som gör att de vågar prova vingarna och bejakar de möjligheter livet bär med sig.

Detta kan initialt kosta en del för statskassan, men frågan är: har vi råd att låta bli? Alternativet är begränsade livschanser, försämrad social rörlighet, ett växande utanförskap, ökad social utsatthet och en växande grupp arbetande fattiga.

Vem vill dit?

 


Daniel Lind
Chefsekonom Unionen

Jonas Olofsson
Arbetsmarknadsutredare Unionen