Vi socialdemokrater har en idé om vårt gemensamma samhällsbygge. Jag har kallat det för möjligheternas land. Det är ett Sverige som bygger på insikten att vi är starkare tillsammans.

Det är ett citat från Mona Sahlins tal på senaste kongressen och som användes av kampanjgeneralen Bo Krogvig på en konferens som jag tillsammans med mängd kloka personer deltog i.

Efter en omfattande genomgång av det socialdemokratiska partiets valstrategi fick deltagarna komma med synpunkter, självklart mycket kloka och genomtänkta, men som vanligt kom dom mer öppna och fria diskussionerna i mindre grupper under kaffepausen.

Som rökare blev jag förvisad med min kaffekopp till en särskild ”box” där man inte skulle förstöra miljön för övriga. Än så länge är man som tur är inte ensam, eftersom det fortfarande finns ett antal förtappade, men vi blir färre.

Den här gången hade jag förmånen att som rökkompis få en gammal metallvän sedermera mycket framgångsrikt kommunalråd från Göteborg, nämligen Göran Johansson.

Vi påminde varandra om att det var snart 50 år sedan vi gick på veckokurs tillsammans på Bommersvik. En av de bärande frågorna på vår kurs var behovet av facklig politisk samverkan och eftersom en mycket av dagens diskussion handlade just om facklig politisk samverkan, började vi som nostalgiker göra jämförelser.

Tyvärr kom vi fram till att dagens verksamhet skiljer sig ganska väsentligt mot tidigare. Facklig politisk verksamhet ska bedrivas ute på de enskilda företagen, det är med andra ord viktigt att den politiska debatten förs på arbetsplatserna.

Vi konstaterade att det i mindre utsträckning förs politiska debatter på arbetsplatserna och att antalet kunniga personer blir färre. Måttet på facklig politisk samverkan är inte hur bra LO-ledningen kommer överens med den socialdemokratiska partiledningen utan hur tusentals fackliga människor kan föra ut debatten på arbetsplatserna.

Orsaken till dagens situation kan diskuteras, för min del är jag övertygad om att dom kraftiga nedskärningarna i den fackliga utbildningen, framför allt den ideologiska, är orsaken.

Jag var själv på ett arbetsplatsbesök på ett av de större sjukhusen i mellersta Sverige och med tanke på dom nedskärningar som genomförs inom vården, försämringar inom a-kassan, sämre sjukersättning, med mera, frågade jag den fackliga företrädaren om vilka frågor som diskuterades i kafferummen, hans lakoniska svar var ”garn och barn”.

Ska vi ha en möjlighet att vinna valet krävs facklig skärpning!