Spänningen stiger i avtalsrörelsen. Men utåt är tystnaden närmast total. Detta trots att förhandlingarna pågått en dryg månad och att avtalen löper ut om mindre än sju veckor: den 1 april.
 

 

Men om det gamla talesättet gäller – vad stort sker, sker tyst – borde åtminstone någon bransch vara nära en uppgörelse.

Inom industrin är det ett par veckor kvar innan de opartiska ordförandena (Opo) tar över och leder förhandlingarna. Under industriavtalets 13-åriga historia har det hittills aldrig hänt att parterna nått en uppgörelse utan deras hjälp.

I dag är det snarare så att fack och arbetsgivare är överens om att de är en omistlig del av förhandlingarna. En del frågor städar parterna undan själva inför spurtmånaden som alltid är mars, men därefter är det Opo som styr.

Samma mönster
Stalltipset är att mönstret blir detsamma den här gången. Ingenting händer förrän andra hälften av mars. Men då händer sannolikt desto mer. Då ska det så kallade märket sättas och alla förväntas rätta in sig i ledet och styra mot de löneökningar som industrin hamnar på.

Men just inrättningen i ledet är den här gången inte helt okomplicerad. Huvudförklaringen är naturligtvis krisen som slagit ojämnt över näringslivet. Vissa branscher har drabbats hårt medan andra kommit undan relativt lindrigt.

Krisen har härjat hårdast – det framgår tydigast av varselstatistik och arbetslöshetssiffror – inom industrin, inte minst stora delar av verkstadsindustrin.

Det är också där som det första normerande avtalet förväntas förhandlas fram. Men det är också där som arbetsgivarna slagit an den kanske hårdaste tonen och blankt avvisat alla krav på centralt framförhandlade löneökningar.

Osannolik utveckling
Sannolikheten för ett centralt avtal utan fastställda löneökningar måste trots det höga tonläget betraktas som noll.

Striden om de centrala löneavtalens innehåll avgjordes när industriavtalet en gång förhandlades fram. Det var fackets främsta framgång i den uppgörelsen.

Om arbetsgivarna på allvar överväger att överge den delen hotas industriavtalet. Det är därför en osannolik utveckling. Arbetsgivarnas intresse för att via just industriavtalet normera resten av lönemarknaden är tillräckligt starkt för att de inte ska äventyra den positionen.

Bekymmersam normering
Att det första betydande löneavtalet inom industrin därför på ett rimligt sätt måste uppfylla de krav som omvärlden har rätt att ställa på en normerande uppgörelse är därför självklart.

Löneökningarna inom industrin kan därför inte vara så låga att övriga branscher med visst fog kan hävda att de ligger långt under det utrymme som kan förhandlas fram i den egna branschen. Då blir det bekymmersamt med normeringen.

Detsamma gäller lösningen på de övriga kraven, kanske framför allt det om huruvida inhyrda ska få ersätta dem som sagts upp på en arbetsplats. Där finns starka fackliga krav från en rad branscher.

Mycket i potten
Bemanningsbekymren är dock inte störst inom industrin. Trots detta är det ändå där som frågan ska avgöras i första omgången.

Också i den delen krävs en lösning som alla andra accepterar och styr mot i sina förhandlingar.

Det ligger därför mycket i potten när avtalsrörelsen ska avgöras. Det handlar inte bara om procent utan också om vem som ska ha ledartröjan.