”Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över”. Citatet från Hamlet faller osökt i tankarna inför Fredrik Reinfeldts löfte att det nu är dags att prioritera pensionärernas skattesänkningar.
 

 

Det låter ungefär som att regeringen haft en lista på grupper som skulle få sänkt skatt, som man bockat av vartefter, och nu har turen kommit till pensionärerna.

Men så är det ju inte alls. Det var en fullkomligt medveten och avsiktlig politik att genom det så kallade jobbskatteavdraget enbart sänka inkomstskatterna på förvärvsinkomster och låta skatten på pensioner och sociala ersättningar ligga kvar på en högre nivå.

Som det heter i regeringens budgetproposition för 2007: ”Avdraget utformas så att det skall bli mer lönsamt att arbeta för dem som i dag står utanför arbetsmarknaden, men det bidrar också, genom sänkta marginalskatter, till ett ökat arbetsutbud för breda grupper av dem som redan har ett arbete”.

Hela regeringens ”jobbpolitik” bygger på idén att med en kombination av morötter och piskor få fler människor att söka arbete. Morötterna fick de förvärvsarbetande, särskilt de i högre lönelägen, och piskorna användes mot de grupper som inte hade förvärvsarbete – inklusive pensionärerna.

Fler sprickor
Nu håller hela denna incitamentspolitik på att krackelera, av flera skäl.

För det första byggde den på föreställningen att alla som söker jobb också kan få jobb. Om det inte stämmer, till exempel därför att det finns för få jobb över huvud taget, eller därför att den arbetslöse inte har den yrkeskompetens som krävs, eller därför att den sjukskrivne är för sjuk för att klara de krav arbetslivet ställer – ja, då hjälper varken jobbskatteavdrag eller försämrade ersättningar från a-kassa och sjukförsäkring. Det enda man då åstadkommer är ökande klyftor i samhället, och ökade problem för sjuka och arbetslösa.

För det andra glömde regeringen att skatter och socialförsäkringar inte bara handlar om ”ekonomiska incitament”. Det handlar om sådant som rättvisa och likabehandling. Det handlar om stöd till dem som haft oturen att drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Målet ska givetvis vara att de ska kunna komma tillbaka till arbetslivet igen, men det är en process som ska ske i former som stöttar, inte trycker ner, den enskilde. Och det handlar om att man efter en viss ålder inte ska behöva känna tvånget att arbeta för sin försörjning – det är ju faktiskt det vi har pensionssystemet till.

Också detta är värden som skatte- och välfärdssystemen ska upprätthålla. Regler som strider mot de värdena får inte legitimitet – alldeles särskilt inte om dessa regler inte ens fyller sina egna påstådda syften att öka sysselsättning och skatteintäkter.

Reträtt
Varken jobbskatteavdraget eller de hårdare reglerna i a-kassa och sjukförsäkring har ju fyllt de funktioner de påstods fylla. Jobbskatteavdragen har inte skapat några nya jobb: vi är tillbaka på nivån från 2006. Visst, nedgången beror på lågkonjunkturen – men därav följer också att den tidigare uppgången berodde på högkonjunkturen. Inte jobbskatteavdraget.

Samtidigt syns orättvisorna, och de orimliga effekterna för enskilda individer, allt tydligare. Så regeringen retirerar. Den fick hastig mildra några av de allra värsta orimligheterna i sjukförsäkringen, även om rätt många ytterligare kvarstår. Och nu vill den alltså minska skillnaden i beskattningen av pensionärer och förvärvsarbetande.

Det är naturligtvis bra när syndare tänker om och bättrar sig. Men regeringens ”jobbpolitik” har skapat allvarliga problem för politiken i framtiden, som berör både välfärdspolitik och stabiliseringspolitik.

Oroad debatt
I flera år nu har det pågått en allt mer oroad debatt om möjligheterna att finansiera välfärden i framtiden, främst äldreomsorg och sjukvård. Debatten drog igång när skatteuttaget låg kring 49-50 procent av BNP, en nivå som alltså bedömdes som för låg för att klara framtida krav.

Sedan dess har skatteuttaget sänkts till ca 45 procent, och regeringen tänker sig uppenbart att gå ner ytterligare. För om man nu inte betalar de sänkta skatterna för pensionärer med andra skattehöjningar, så blir ju resultatet ytterligare sänkt skattenivå.

Hur tänker sig regeringen då att åtagandena inom sjukvård, äldreomsorg, skola och barnomsorg ska betalas? Eller de höjda lönerna för välfärdsarbetarna, som Reinfeldt för några veckor sedan sade sig vilja arbeta för? Eller de nödvändiga investeringarna som klimatomställningen kräver?

Tvära kast
Det Reinfeldska räknefelet om hur många jobb som var kvar av de senaste årens uppgång borde dessutom leda till en ny diskussion om framtidens stabiliseringspolitik. Vi har haft en exceptionellt snabb ökning av jobben under åren 2005 – 2008 (jodå, uppgången var kraftig även under s-regeringens tid, utan minsta lilla jobbskatteavdrag). Och en lika snabb nedgång från 2008, som utplånat så gott som hela ökningen från 2006.

Det kan peka på att konjunkturförändringarna i sysselsättningen nu är både snabbare och tvärare än förr. Det ställer nya krav på stabiliseringspolitiken. Det förefaller, exempelvis, vettigt med åtgärder som behåller sysselsättningen i den skattefinansierade sektorn även när industrikonjunkturen går ner – eftersom det verkar stabiliserande. Det förefaller likaså klokt med en a-kassa på nivåer som gör att konsumtionsutrymmet inte drastiskt sjunker när många anställda samtidigt blir av med sina jobb.

Regeringspolitiken är den rakt motsatta. Återigen ser man hur långt den ligger från det som är dagens verkliga behov.

 

 

Anne-Marie Lindgren

Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja