Flexibilitet eller rättare sagt kravet på flexibilitet har det senaste decenniet blivit ett honnörsord på svensk arbetsmarknad. Det är och har varit en debatt som arbetsgivarna dirigerat och orkestrerat väl.
 

 

De har lyckats ladda ordet med en positiv klang. Vem vill inte vara flexibel? Motsatsen är rigid och därmed starkt förknippad med karaktärsdrag och förhållanden som de flesta tar avstånd ifrån.

Men vad betyder begreppet översatt till arbetsmarknaden?

Flera frågor är viktiga för att förstå och värdera begreppet: Vem avgör vem som ska vara flexibel? För vems räkning och under vilka villkor gäller flexibiliteten? Och vem bestämmer när det är dags att vara flexibel?

Ett illustrativt exempel är arbetstider. Ökad flexibilitet har av arbetsgivarna framförts som helt avgörande för att näringslivet ska kunna konkurrera i en allt tuffare värld. I realiteten betyder det att arbetstiden ska kunna variera enligt arbetsgivarens önskemål – och att det ska ske utan att de behöver betala för övertid.

Behovet varierar
Att behovet av arbete varierar över dagen, veckan, månaden, året eller över en konjunktur är inget nytt. Det har det alltid gjort. Men problemet har förskjutits från företagen till de enskilda anställda.

Tidigare har arbetsgivaren i stor utsträckning fått betala för det skiftande behovet av arbete. Oftast har det skett genom en form av överbemanning eller genom att köpa mer arbete i form av övertid.

Under det senaste decenniet har en gradvis förändring ägt rum. Tidigare övertidstimmar har förvandlats till ordinarie arbetstid genom avtal om ökad variation. I de centrala avtalen har arbetstidskorridorer förhandlats in. Det betyder att veckoarbetstiden kan svänga ett par timmar upp eller ner utan övertidsersättning. Och krav på ytterligare timmar upp eller ner utan övertidsbetalning kan väntas.

De anställda bär kostnaden
Därmed får de anställda bära kostnaden, socialt och ekonomiskt, för att lösa företagens skiftande behov av arbetstid eller bemanning.

Att arbetsgivarna därför hyllar den här sortens flexibilitet är inte särskilt förvånande. Det förbilligar produktionen att kunna skruva på arbetstiden upp och ner utan extra kostnader i form av övertidsbetalning. Nu kvittas överuttag mot underuttag och bemanningen blir mer exakt i varje givet ögonblick.

Och i den dagsaktuella frågan kring bemanning är flexibilitet än en gång ett honnörsord. Det krävs, enligt arbetsgivarna, inhyrd arbetskraft som kommer och går utan att belasta arbetsgivaren mer än nödvändigt. Ett mer adekvat uttryck är därför precisionsbemanning.

Inhyrning dagens lösning
Arbetsgivaren vill bara ha exakt det antal timmar arbete utfört som orderna kräver – och absolut inte betala för mer än så. Inhyrning av arbetskraft är därför dagens lösning, trots en högre timkostnad för varje inhyrd person.

Tidigare löste otaliga typer av korttidsanställningar samma problem. I dag är de som hyrs in tillsvidareanställda hos bemanningsföretagen. Det är en viktig och avgörande skillnad.

Den viktiga, men sällan diskuterade, frågan när det gäller flexibla arbetstider och flexibla anställningsformer är den som handlar om makten. Om så kallade flexibla lösningar är eller blir resultatet av en förhandling eller om arbetsgivaren bestämmer ensam är helt avgörande. Det påverkar både omfattning och ersättning för flexibiliteten.