Därför. Inte varför. Visst kan det kännas orättvist ibland, men det är det mycket som är.
Därför bråkar inte Benny Granberg med det sjuka. Därför hjälper han sin fru att ”träna av”.

Motjärnshyttans gamla missionshus och boningshuset strax intill ligger som två röda bakelser på vitt tårtpapper. Hembygdsidyll mellan värmländska granar.

– Här bor jag, säger Benny Granberg inne i missionshuset som blivit snickarateljé.

Värmefläkten susar och när han stänger av den blir det snart lite kyligt.

– Ja, vi kan ju gå in också, men där är Gunilla, säger han.

Hans fru.

Och så blir vi kvar.

Ett märkligt ljud, som av en bekymrad mage, gör sig påmint. Benny öppnar ett skåp i hörnet och ett kackel eskalerar. Hönorna har egen utgång mot gården försäkrar Benny, men en snöig dag som denna trängs de hellre i sitt lilla hus.

Golvet i missionshuset täcks av spån (ibland får hönorna ta en promenad), halvfärdiga möbler står här och där, liksom färgburkar, kartonger, virke, maskiner. Lokalen vittnar om en viss stiltje.

Ovanpå en hög gamla stockar från ett korsvirkeshus sitter en lapp: ”Får ej eldas, instrumentvirke”. Det nästan 400 år gamla virket är sprött och ska ge fint ljud.

– Men jag måste väl titta lite på hur man bygger gitarrer först, säger Benny.

Krampaktigt allvar
Han har tvingats hålla upp med snickrandet ett tag, säger han och går iväg och hämtar stolen Solen, som han har patent på. Den där, säger han och pekar mot väggen. Stolen pryder affischen från möbelmässan i Sollentuna 2002 (”det var en mäktig känsla att gå omkring i Stockholm då, planschen var uppklistrad över hela stan”). Ett klipp från en heminredningstidning berättar om formgivaren Benny Granberg, ”som gjort sig känd genom sin enkla design och sina enkla lösningar”.

Ur en kartong fiskar han upp en cd-skiva och blåser ren den så att spånen yr. Ordjord, inspelad här i missionshuset 2002. En urklippt tidningsrecension vittnar om ”en intressant vissångare med en alldeles egen profil”. Nya Wermlands-Tidningen ger honom godkänt, en trea i betyg, men tycker att han ”borde släppa på det krampaktiga allvaret”.

2002 hade familjen Granbergs liv så sakteliga vänts upp och ned. De tre barnen var tonåringar. Mamma Gunilla var 48 år och jobbade som lärare men visste plötsligt inte vad en sophink var. Eller soja. En trana blev stor fågel.

Hennes vardag kom att handla om undanflykter, om inbillningssjuka, svartsjuka, hämningslöst drickande, förföljelsemani, problem med klädsel och hygien.

Diagnosen en kalldusch
En dag stack hon från jobbet. ”Problem med luften”, sa hon.

När räkningar kom bort och de hamnade på besök hos kronofogden förstod Benny Granberg att något var ”helt jävla fel”.

Ändå kom diagnosen frontallobsdemens 2006 som en hink iskallt vatten över ryggen.

Han säger: Vi fick diagnosen demens. Vad han än själv gjorde, vart han än åkte, skulle han få bära med sig upplevelsen. De hade ju följt varandra i 30 år.

– Hur jag än vände och vred på det i fyra sekunder så insåg jag att jag inte hade något val. Men jag hade ett val att ta det.

Därför tog han det fullt ut. Därför blev han Gunillas personliga assistent.

Då höll han på att utbilda sig till undersköterska. Annars bör nog inte anhöriga vårda dementa närstående, anser han. Men orsaken till omskolningen var inte Gunillas sjukdom. Som trubadur spelade han ofta på äldreboenden utan betalning. Själv såg han det inte som underhållning utan vård. Men för att kunna bevisa det behövde han kunskap.

Musik är vård
Under utbildningen praktiserade han på ett palliativt vårdhem i Hagfors. Där kom han, ”en entusiastisk jävel”, och frågade en jämnårig undersköterska som vigt sitt liv åt vården om hon aldrig tröttnade.

– Jo. Men vad skulle jag göra annars? frågade hon retoriskt.

– Bli möbelsnickare, föreslog han.

Själv kom han dit med gitarren. Det var musicerande sköterska han ville bli.

Ett minne av en grinig dement kvinna som bara ville hem har bitit sig fast. När han drog ett d-ackord blev hennes ansikte vänligt.

– Så spelade jag Barnatro. Hon började dra händerna över bordet, spelade luftpiano. Och så sjöng hon. Orden kom: Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro… Då tänkte jag: Vad fan, det här är vård.

2007 fick han sin examen. I det lilla röda bostadshuset i Motjärnshyttan startade han vårdhemmet Dårfinken. Med en vårdplats. Döpt efter den som var galen nog att stanna kvar, säger han.

Mentalt utflyttad
I fyra år har han varit personlig assistent åt Gunilla. De flesta verkar orka ett eller två år. I början jobbade han tills han stupade. Nu är hans arbetstid reglerad till 48 timmar i veckan.

Vårdhemmet ligger på nedre plan, anpassat också till de andra två assistenterna.

Är man hantverkare så är man, då löser man problemen, säger han.

Samlivet tog slut för sex sju år sedan. Fysiskt flyttade Benny till övervåningen. Mentalt flyttade han hemifrån. Eller ut i ateljén.

Till skillnad från Alzheimers sjukdom, som sitter i bakhuvudet och främst påverkar minnet, sitter pannlobsdemens fram och vänder också upp och ned på hela jaget. En kärleksfull och omtänksam person blir precis tvärt om, förklarar undersköterskan. Fast egentligen är ju Gunilla fortfarande kärleksfull och omtänksam, säger anhörigvårdaren.

Toner i stället för medicin
Omskolning är förresten kanske fel ord. För allt finns kvar. Allt hänger ihop. Eller som Benny själv uttrycker det:

– Nu är jag en bildad möbelsnickare, nu vet jag varför en stol ska vara skön att sitta i.

Och nu vet han att toner kan användas i stället för läkemedlet cipramil, som tas vid depression.

Benny Granberg, den snickrande undersköterskan och anhörigvårdaren med gitarr.

Inne i köket i bostadshuset går Gunilla runt och skrattar. Sonen Emil är på väg hem till sig. Eller, först tar han en kopp kaffe till, med mössan på.

– Ska du till Hagfors? frågar hans mamma.

– Nej, hem till Filipstad, säger han.

Så går det några minuter. Ska han till Hagfors? Nej, till Filipstad. Till Filipstad.

Fokus på det friska
Benny är ganska säker på att hon har det bra. Humöret är gott. Hans filosofi är att släppa det som inte går och fokusera på det friska. Att många dementa är sura och griniga tror han har att göra med hur de behandlas.

Han säger att de tränar av. Som med ett barn fast tvärt om. Funkar det inte med koden till bankkortet får det bli kontanter i stället.

Klart att han tappar tålamodet ibland. Klart att det är sorg. Klart att han har haft sina svarta hål.

– Det är en rå och grym upplevelse att följa en människa som finns kvar men som ändå inte är där, säger han.

Förtidsänklingen, som han kallar sig.

Men han undviker ”varför” så långt det går. Och han ger den där musikrecensenten rätt.

– Jag har nog gjort det också, släppt på det krampaktiga allvaret.

Det går inte att gå omkring och tycka synd om sig. Han berättar om när Gunilla gick 29 kilometer till Filipstad: ”Det är ju bra med motion”.

Den nya skivan, Händer, från 2009, innehåller låten I ett ackord får du vård.

Allt är upplevt, säger han.

Mot väggen
I höstas åkte han på personalresa med sig själv. Ställde sig mot väggen.

Där blev han färdig, säger han. Han hade gjort vad han kunnat. Därför bestämde han sig för att inte längre lägga sitt personliga engagemang i Gunilla.

Nu handlade det om att fullfölja. Barnen måste kunna lita på att han sörjer för Gunillas väl och ve in i det sista.

Som längst fortsätter han som assistent till sommaren. Vad som händer sedan är ovisst. Det enda han vet är att Gunillas sjukdom är mycket progressiv.

Det blir bara värre.

Så när en kompis ringde och frågade om de inte skulle ha en utställning ihop igen svarade han reflexmässigt nej. Men så kom han på sig själv.

– Det kan jag väl, sa han.