Årets avtalsrörelse blir ett viktigt test. Arbetsgivarhögern är i slagläge efter den förödande finansiella krisen. Om aggressiviteten i avtalsrörelsen blir lika påfallande som under upptrappningen så har man bestämt sig för att ”investera i framtiden” ännu en gång, det vill säga att på bred front angripa kollektivavtalens  fundament.

Att svensk fackföreningsrörelse befinner sig på defensiven i den nuvarande konjunkturen är ingen nyhet. Krisavtalen inom IF Metall står som tydlliga markörer för detta. Försvaret av de allmänna villkoren i avtalen och frågor kring anställningstryggheten blir helt logiskt de viktigaste inslagen i LO-samordningen, utöver lönekraven och jämställda löner.

Det är absolut avgörande att fackföreningsrörelsen inte vänder den andra kinden till om rappet kommer.

Om nu arbetsgivarna har varit framgångsrika i sin strategiska och långsiktiga plan, hur står det då till med vår egen plan? Vad gör vi för att:

•bryta vår vanmakt och underordning på arbetsplatserna,

•bryta kapitalets makt över samhällsutvecklingen?

Om det nu är så att vi ser det som viktiga uppgifter för facket?

Att bryta vanmakten och underordningen i arbetet handlar om att återvinna ett kollektivt  självförtroende inom arbetarklassen och en individuell värdighet. Detta handlar om inget mindre än att ifrågasätta den heliga arbetsledningsrätten. Antingen det sker genom förändrade arbetsorganisationer eller genom att modernisera och uppgradera den mer än 100 år gamla decemberkompromissens syn på maktdelning.

Har vi sen kvar minsta spår av en socialistisk ideologi och vision måste vi fråga oss varför det alltid görs halt när vi kommer till frågan om ekonomisk demokrati, det vill säga när det handlar om att ifrågasätta kapitalets dominans över samhällsutvecklingen.

Ska våra långsiktiga mål och visioner omsättas till verklighet måste vi också uttrycka dem i avtalskrav.
Vi kommer inte att kunna förändra samhället utan kamp. Verkligheten ändras inte av krav. Vi behöver också en plan.

Avtalsrörelsen är med nödvändighet politisk.

Ska vi agera med samma självförtroende som arbetsgivarna måste det till något mer än de nu aktuella avtalskraven. Det är inget fel på dem, men det saknas krav och agerande som pekar på vårt alternativ att bryta kapitalets makt, både över den enskildes situation och på arbetsplatsen, och över samhällsutvecklingen.

Det låter sig kanske inte göras just för ögonblicket.

Men kan man inte skymta några avtalskrav som är mer ideologiska än materiella, och mer framåtsyftande än defensiva – då har vi gett upp tanken att vara med och skapa ett samhälle som är fritt från allt det vi kritiserar. Förhoppningsvis är vi inte där. Men oron gnager.

Jan-Olov Carlsson
Vice ordförande, IF Metall Volvo LV, Umeå