Moderaterna är irriterade över att kritiken mot de nya sjukförsäkringsreglerna låter som att syftet är att straffa de sjukskrivna. Det är det ju inte, försäkrar socialförsäkringsministern. Syftet är bara att stödja och hjälpa.

Det är ju möjligt. Men effekterna av en förändring bestäms inte av syftena utan av den praktiska utformningen.

Och som reglerna nu ser ut och tillämpas blir det för många en fråga om ren bestraffning. Inte om stöd och hjälp.

Det är vad kritiken handlar om. Ingen kritiserar principen att långtidssjukskrivna ska ges möjlighet till rehabilitering och stöd att komma tillbaka till arbetslivet, om hälsan tillåter det. Vad alla utanför regeringskretsarna kritiserar är att den rehabiliteringen och det stödet lyser med sin frånvaro. Det enda som erbjuds är en ekonomisk fallbila, enligt ett mekaniskt schema oberoende av individens faktiska situation: efter ett halvår ska man arbetsprövas ”mot hela arbetsmarknaden”.

Arbetsförmedlingen skriver vackert på sin hemsida om ”individuella handlingsplaner” med stöd från ”våra kunniga arbetsförmedlare och skickliga specialister”. Problemet är att förmedlingen inte har resurser att leva upp till detta.

Inte minst besvärande är att resurserna att hjälpa människor till ny yrkeskompetens så kraftigt rustats ner. Att ”arbetspröva” någon mot nya branscher är ju nämligen inte bara en fråga om vad hälsan tål – det handlar också om kompetens för själva arbetsuppgifterna. Det är en ganska smal del av arbetsmarknaden i dag som inte kräver grundläggande yrkeskunskaper – och de jobb som inte gör det är kräver som regel stark fysik och lämpar sig knappast för sjuka människor.

Rättsosäkerhet
Exempel efter exempel radas nu upp i media på hur de nya reglerna blir just en bestraffning, inte ett stöd.

Genom berättelserna går känslan av rättsosäkerhet: den egna läkaren säger att det finns klara skäl för sjukskrivning, medan Försäkringskassan säger att det inte gör det. Många gånger möter också upplevelsen av att ha berövats inflytande över det egna livet och satts under Försäkringskassans förmyndarskap.

Den regering som i alla andra sammanhang vill motarbeta ”politisk” och ”byråkratisk” styrning av enskilda människors liv har byggt upp en rigorös organisation för kontroll av enskilda individer – de som haft oturen att bli långvarigt sjuka eller arbetslösa, nämligen. För hur mycket socialförsäkringsministern än talar om de nya reglerna som stöd och hjälp så är det övertydligt att ”stödet” och ”hjälpen” hela tiden sker på myndigheternas (hårda) villkor.

Och en irriterad statsminister Reinfeldt kom nog sanningen närmare än socialministern, när han konstaterade att de hårda reglerna krävs av kostnadsskäl och att det inte går att göra reformer utan att människor kommer i kläm.

Fritt vårdval
Det har här sitt intresse att jämföra med uttalanden av en annan Reinfeldt, nämligen det moderata landstingsrådet i Stockholm, Filippa.

I landstinget i Stockholm har borgerligheten infört så kallat fritt vårdval inom primärvården med fri etableringsrätt för privata läkarmottagningar. Detta har lett till att läkarbesöken ökat med 20 procent, motsvarande 270 miljoner kronor i ökade kostnader.

Åtskilliga läkare konstaterar att en hel del av de besöken är medicinskt onödiga. Systemet till och med stimulerar till onödiga besök, eftersom mottagningarna får betalt just per besök.

Men Filippa Reinfeldt tycker det är utmärkt att ”det blivit lättare att få kontakt med läkare” och att ”den enda som kan avgöra om det finns ett behov är patienten själv”.

Intresset ljuger aldrig
Alltså: Sverige har inte råd att låta svårt sjuka människor vara sjukskrivna, men vi bär utan problem kraftigt ökade kostnader för läkarbesök för lindriga åkommor som botar sig själva. När det gäller förkylningar är det bara patientens bedömning av vårdbehovet som ska styra, men handlar det om arbetsförmågan hos en långvarigt sjuk person spelar inte ens uppfattningen hos patientens läkare någon roll.

Det är helt OK att med ersättningssystem som direkt driver på överutnyttjande av sjukvård, men otänkbart att ta kostnaden för en deltidssjukskrivning för en person som rent teoretiskt skulle kunna hitta ett heltidsjobb i ett annat yrke.

Var är logiken? Vilken världsbild styr prioriteringen att stimulera kraftiga kostnadsökningar för medicinskt onödiga läkarbesök, men med hårda nypor skära ner utgifterna för människor med verkliga hälsoproblem?

Tja, ska man gissa på den gamla tesen att intresset aldrig ljuger?

Det fria vårdvalet skapar nya stora förtjänstmöjligheter för privata företag. Och dessa privata mottagningar hamnar främst i områden där borgerliga väljargrupper dominerar.

Medan långtidssjukskrivningar mer drabbar LO-grupperna, som är de mest utsatta för arbetslivets förslitning.

 

Anne-Marie Lindgren
Chef för Arbetarrörelsens Tankesmedja