Utbildningssystemet ska öppna dörrar, inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor.
 

 

Så skrev forsknings- och högskoleminister Tobias Krantz i förra veckan (DN Debatt 12/1), som avslutning på en artikel om varför regeringen nu tar bort möjligheten till positiv särbehandling på universitet och högskolor. 

Så talar en gentleman. Krantz kanske rentav, helt chevalereskt, vill hålla upp dörren för de flitiga unga kvinnorna?

Som helhet handlar forsknings- och högskoleministerns text mest om det förkastliga i ”socialism” som bara ser grupper, inte individer. Ändå blir man inte kvitt känslan att det är mest för att positiv särbehandling ibland används för att gynna män– som på veterinärutbildningen, där kvinnor är kraftigt överrepresenterade – som det anses vara orättvist.

Fixering vid kön
Jag tror att det visar på en av riskerna med åtgärder som positiv särbehandling, och kanske med jämställdhetspolitik överhuvudtaget. 

Trots att syftet är att kön ska få mindre betydelse, verkar fasta regler för jämställdhet ibland leda till en fixering vid kön, och vid det som just nu förknippas med män respektive kvinnor. Till exempel kan det framstå som om det skulle vara en evig sanning att det alltid måste vara kvinnor som underordnas män.

Det kan också framstå som om jämn könsfördelning skulle vara önskvärt bara för att det behövs både ”manliga” och ”kvinnliga” förmågor och egenskaper i olika sammanhang. Fast syftet egentligen är att det ska bli tydligt att förmågor och egenskaper inte behöver ha ett dugg med kön att göra.

Ytterligare en risk med just positiv särbehandling är att själva siffrorna överskuggar allt annat. Om fördelningen män/kvinnor är ungefär lika måste det ju vara jämställt, kan man hävda. Men ojämlikhet mellan könen är ju ofta betydligt mer komplicerat än bara ojämn könsfördelning. Det handlar om saker som skillnader i inflytande, utrymme eller i vad man förväntas vara och göra på jobbet beroende på kön.

Goda skäl
Allt detta kan förstås hänga ihop med könsfördelningen. Och bland annat därför kan det trots allt finnas goda skäl att använda positiv särbehandling. Men inte utan att ständigt prata om varför. Kanske finns det inga goda skäl att särbehandla män som söker till veterinärutbildningen, till exempel? Men strategin kan inte automatiskt avfärdas bara för att det råkar vara enskilda män som vinner på den. Snarare måste man visa till exempel att mäns frihet att bli veterinärer på samma villkor som kvinnor inte är begränsad.

Och där finns den kanske allra största potentialen med åtgärder som positiv särbehandling. De tvingar alla som har med dem att göra att förhålla sig till frågor om makt och ojämlikhet.

 

 

Hanna Pettersson