En ständigt hjälpande hand

Hur mår din mamma?
De brukar fråga varandra det, Annika Linhard och många av hennes vänner. Bekymren kring föräldrarna upptar en stor del av deras tid.

Annika Linhard bjuder på bullar i lägenheten i Borås. På väggen har hon egna fotografier av Gotlands stränder, dit hon ständigt längtar och åker vartannat år.

Hon är helledig en vardag, det är en av hennes bra veckor. Heltiden är ojämnt fördelad; vissa veckor är riktigt tuffa.

– Då är det svårt att få tid med mamma, säger hon.

En vårdande människa har hon nog alltid varit. Eller, inte som bebis förstås, säger hon och skrattar.

– Mina barn skulle nog säga att jag vill ha kontroll. Jag vill veta att det är okej med andra, veta hur de har det. Jag bryr mig mycket om mina nära och kära, att de ska må bra, och lite fler än så också.

Tanken på att jobba på dagis slog hon tidigt undan; det är gamla människor hon är riktigt förtjust i. Hon kan hålla ett långt försvarstal för sitt yrke, undersköterska i äldrevården. Det handlar om sociala relationer och om att vara tusenkonstnär. Spela ett slags teater.

– Någon kan man skoja med, med någon måste man ha riktiga silkesvantar. Ibland är någon ledsen och man måste trösta, ibland är det rena rutingrejer.

Och så handlar det om att få möjlighet att lyssna på dem som varit med om en fantastisk utveckling. Höra om gamla seder.

– Vi har några på jobbet nu som verkligen kan berätta. En tant som deklamerar dikter som jag aldrig hört tidigare. Det är jätteroligt, man borde spela in det.

I början av 2000-talet började den andra delen av Annika Linhards vårdande liv, eller snarare den tredje (efter småbarnsåren). Pappan fick en liten stroke och sedan en hjärtinfarkt. Han satt två trappor upp i lägenheten och kunde inte gå ut. Från att han var 85 år fick han hjälp hela dygnet av Annikas mamma. Efter tre år fick de hemtjänst, men efter ytterligare något år blev läget ohållbart.

– Vi fick lirka, det var jättejobbigt.

Att föräldrarna gick med på att flytta till en servicelägenhet såg hon och systern, som bor i Göteborg, som högsta vinsten. De hjälpte till med dagliga sysslor och det blev för betungande.

– Andra saker går ju bra, som man inte behöver göra varje dag.

Tog hon ut pappa i rullstolen så att han fick se blommor och höra fåglar, som han älskade, var han så nöjd.

Nu handlar det om att hjälpa mamma. Hon är frisk, men gammal och skör. Annika och systern sköter dusch och hårvård, veckohandling, räkningar, följer till läkaren, tandläkaren, frissan, fotvård, sjukvården.

Det där tar tid, säger hon. En arbetsdag i veckan för egen del, tror hon.

– Man tar väl på sig mer än man behöver. Det är något slags inre tvång.

Problemet med många anhörigvårdare, säger Annika Linhard, är att vårdpersonalen inte känner till dem. Många finns där man minst anar det. Själva tänker de inte på sig som anhörigvårdare.

– Det händer att anhöriga som kommer till oss är otroligt trötta, innan den här möjligheten öppnade sig för dem, att de närstående fick komma till ett boende.

Kravet på kommunerna att erbjuda anhöriga stöd tycker hon är viktigt.

– Det är väldigt bra att man uppmärksammar att samhället bärs upp av många sådana som jag och min syster, säger hon.

Hon tycker sig ha nytta av att se anhörigvården från två håll. Som vårdpersonal har hon fått större förståelse för brukarnas anhöriga. Som anhörigvårdare har hon en större inblick och känner till mammas rättigheter.

I jobbet bli vårdandet profession och rutin. Med närstående blir det en helt annan sak. Men kunskapen har hon nytta av. Som när pappa inte klarade av att duscha själv.

– Pappa tillhörde den gamla stammen, det var inte ofta jag hade sett honom utan kläder, så det var ett stort steg. Det blev jag före min syster som fick hjälpa honom. Det märks att du har gjort det här förr, brukade han säga.

Eller när pappa en dag förra hösten sa: Där går mor.

Han och Annika var ensamma, förmodligen såg han en skugga utanför fönstret. Då kunde hon koppla det till sin kunskap om att gamla som snart ska dö ofta pratar med sina anhöriga.

En tid senare skulle hon snabbt titta till pappa. Hon hjälpte honom med kaffet, höll upp en veteskiva.

– Då sa han: Jag orkar inte mer. Vill du inte ha mer? Nej, jag orkar inte mer, sa han. Orkar du inte sitta? Nej, jag orkar inte mer, upprepade han.

Hon bäddade ner honom och efter det kom han inte upp.

– Det kunde jag förlika mig med. Det kommer till en punkt när man inte kan tvinga ned mat och dryck. Man måste låta personen få vara ifred, acceptera att de vill släppa taget. Det tror jag att jag har lättare att förstå för att jag har jobbat med det.

– Vi har väldigt svårt att se det i vår moderna kultur, att livet har ett slut.

Pappans sista stund fick hon vara med om, det är hon väldigt tacksam över.

– Jag och min syster vakade tillsammans och vi gjorde i ordning honom när han gick bort. Man säger att när ett barn föds så är det en stor upplevelse, men det kändes också väldigt fint att få vara med när pappa dog. Så mycket som han har gjort för oss. Det var ledsamt, men jag har ändå med mig upplevelsen, att vi gjorde det tillsammans, hemma i hans eget hem.

 

Förra året sålde Annika Linhard och systern föräldrarnas sommarstuga. Det var ”pappas paradis” och en stor del av deras barndom.

– Vi har hjälpt till och skött det i så många år. Klippt gräs och rensat ogräs, till slut det blev bara arbete.

Det var tufft att ta reda på allt som föräldrarna samlat i 40 år.

– Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Men sådant följer med när man har gamla föräldrar, att hjälpa till att avyttra saker som de inte har gjort i tid. Jag tänker att jag inte ska ha så mycket grejer. Men det är ju inte av illvilja. Helt plötsligt blir man sjuk och kan inte göra något.

Nu är Annikas mamma ensam. För sin egen skull önskar Annika att mamma hade mer sällskap. Att hon ville gå på aktiviteter som ordnas på servicehemmet.

Nu vilar mycket på henne.

– Ibland blir det naturligt att hälsa på mamma och ibland mer ett tvång. Eller, det låter väl hårt. Men det är ändå något som jag måste göra.

 

Och så försöker hon sköta det utan att det går ut allt för mycket över den egna familjen. Det är lättare nu när barnen är på väg ut i vuxenlivet, men hennes man jobbar också heltid och tar hand om sin mamma, så det blir ett pusslande för att ses.

Anhörigstöd för egen del, nej, det har hon aldrig tänkt på. Hon har faktiskt inte riktigt tänkt på sig själv som anhörigvårdare.

Man vill ju, säger hon.

Lite egen tid försöker hon unna sig. Ikväll ska hon träffa två vänner som hon hållit kontakten med i 45 år. Det gäller att boka in nästa träff innan de skiljs, för att det ska bli av.

Systern och hon planerar också sitt liv ihop. Om en av dem åker bort håller den andra jour. Att göra något kul ihop utan att älta mammas bekymmer har de tänkt i flera år. Men ännu har de inte lyckats få till det.

– Vi brukar säga på jobbet att det är en liten del som vi sköter. Om inte anhöriga fanns då skulle hela samhället klappa ihop.