SAMTID. Har Ingves och hans kompisar på världens centralbanker räddat oss undan finanskrisen nu? Det tycks i alla fall aktiehandlarna tro.

 

Stockholmsbörsen har rusat med runt 50 procent jämfört med för ett år sedan, och ligger nu högre än före kraschen förra hösten. Även bostadspriserna stiger. Graferna gör tummen upp över hela världen efter att de låga räntorna har dränkt marknaderna i lånade pengar.

 

En hjärtattack

Paradoxen känns absurd. För drygt ett år sedan drabbades det globala finansiella blodomloppet av något som kan liknas vid en hjärtattack. Ingen vågade låna ut pengar till någon. Företagen gick på knäna och snart följde massavskedanden. Krisen avvärjdes genom massiva statliga räddningsaktioner och räntesänkningar.

 

IT-kraschen löstes även den genom stora räntesänkningar. Och det var bland annat dessa som bäddade för 2000-talets globala ballongekonomi. I efterhand beskylldes centralbankscheferna för att ha ”sovit på sina skift”.

 

Inflationsbekämpning och arbetslöshet

Men det är bara en bit av förklaringen.

 

Inflationen var ju historiskt låg, och därför var det också i sin ordning med en låg ränta. Sedan Reagan, Thatcher och våra egna politiker på 1980-och 1990-talen bestämde sig för att bekämpa inflationen, har denna sjunkit kraftigt globalt.

 

Priset har varit en varaktigt högre arbetslöshet, och det har hållit tillbaka löneökningarna.

 

350 procent av BNP

Men under tiden lurade en annan typ av inflation i skuggorna, och har tagit närmast monstruösa proportioner: De finansiella tillgångarna växte från 100 procent av världens BNP 1980 till 350 procent 2006, innan det sprack.

 

Det är därför som inkomstklyftorna vuxit. Sedan början av 1980-talet har det varit mer lönsamt att tjäna pengar på pengar än att arbeta. Förutom inflationsbekämpningen så har avregleringarna av finansmarknaderna varit avgörande, men även lägre kapitalbeskattning och andra högerbeslut har rullat ut den röda mattan för de förmögna och för storfinansen.

 

Stagnation eller superbubbla?

Överskottet på kapital har sänkt räntorna ytterligare, och i andra änden har växande skulder hållit konsumtionen hos löntagarna under armarna.

 

Men nu har vi nått vägs ände. Räntorna är så låga de kan bli, och nu kan de bara gå upp. I dagsläget tycks centralbankerna ha målat in sig i ett hörn:

 

Antingen får de bråttom att höja räntorna för att släppa ur luften ur de nya bubblor som nu jäser fram, med risk för att ta kål på den bräckliga återhämtningen.

 

Eller så väntar de, med risk för en ännu större superbubbla, som när den spricker kastar ner världen i en ännu värre kris.

 

Lars Ahnland

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn