Ettårigt avtal troligt i industrin
Facken och Teknikarbetsgivarna är bara ense om en sak, att avtalslängden ska vara ett år. I övrigt är motsättningarna stora och tonläget hårt.
Facken vill ha lönepåslag på minst 2,6 procent i de centrala avtalen medan Teknikarbetsgivarna inte vill ha några centralt reglerade påslag alls. Facken vill ha mer regleringar i avtalet medan arbetsgivarna inte vill genomföra några förändringar av villkoren i avtalet samtidigt som de vill att allt i kollektivavtalen ska vara förhandlingsbart i lokala förhandlingar.
– Vi står för ansvarsfulla löneökningar. Vi frågar arbetsgivarna om de är beredda att teckna normerande löneavtal. Om inte vi sätter märket för lönerna kommer någon annan att göra det, säger IF Metalls ordförande Stefan Löfven.
Norm igen?
Förhandlingarna mellan facken – IF Metall, Unionen samt Sveriges Ingenjörer – och arbetsgivarna i Teknikföretagen har tidigare haft stor betydelse för lönenormeringen. En grundtanke i industriavtalet är att något avtal på industrins område ska sätta märke för resten av arbetsmarknaden.
Unionens ordförande Cecilia Fahlberg säger att samarbetet inom industriavtalets ram fungerat bra för Sverige och hon frågar varför arbetsgivarna är beredda att slå sönder en modell som fungerar.
– Vi kan konstatera att arbetsgivarna har kvar samma uppfattning som i våras. De har inte tagit något intryck av utvecklingen sedan dess, säger hon.
Bättre än sänkt lön
Sveriges Ingenjörers ordförande Ulf Bengtsson betecknar nollbudet från arbetsgivarna som ett fall framåt jämfört med kravet på lönesänkningar i avtalsrörelsen 2004.
– Vi genomgår en kris, men vi är på rätt väg. Vi vill inte försinka utvecklingen genom att skjuta efterfrågan i sank, säger Ulf Bengtsson.
Inget centralt
Men Teknikföretagen står fast vid att det inte finns utrymme för några central löneökningar alls. De hänvisar till att krisen drabbat företag olika hårt och att vissa inte kan höja lönerna alls, medan andra har råd med ökningar.
– De löneökningar ska och som kommer att ske ska ske på företagen efter deras förmåga, säger Anders Weihe, förhandlingschef för Teknikföretagen.
Han tycker att fackets krav är oansvariga och med tanke på krisen, och säger att de inte syftar till industrins bästa, utan till att göra de andra LO-förbunden nöjda.
Ettårigt avtal
Om alla kostnadsökningar i fackens avtalskrav räknas med är kraven inte mycket lägre än de var 2007 i den brinnande högkonjunkturen, enligt Anders Weihe.
– Det visar att de helt har tappat fotfästet, säger han.
Det är anledningen till att även arbetsgivarna kräver ett ettårigt avtal, trots att de alltid annars vill ha långa avtalsperioder.
– Vi kan inte träffa ett långt avtal på helt felaktiga nivåer, som man kan se som samhällsekonomiskt bisarra eller vansinniga.
– Vi får rikta in oss på att begränsa skadan i stället för att föra konstruktiva förhandlingar i industriavtalets anda.
Stark samordning
Trots arbetsgivarnas motvilja är IF Metalls Stefan Löfven övertygad om att det kommer att bli centrala löneökningar för industrin även i den här avtalsrörelsen. Han hänvisar till att samordningen inom LO är starkare än någonsin och att uppslutningen bakom att industrin ska sätta lönenormen är mycket stor.
Teknik företagens Anders Weihe kontrar med:
– Noll är också en normerande siffra.
FAKTA / Teknikföretagens krav:
- Nuvarande avtal ska prolongeras, det vill säga förlängas, med tolv månader.
- Inga centrala löneökningar. Alla eventuella löneökningar ska förhandlas lokalt på företagen.
- Generell dispositivet, vilket innebär att det ska vara möjligt att göra avsteg från allt i det centrala avtalet genom lokala uppgörelser på företagen. I dag är till exempel arbetstidsreglerna förhandlingsbara lokalt, men Teknikarbetsgivarna vill att det ska gälla allt, även löneökningar och ekonomiska ersättningar.
- Inga förändringar av de allmänna avtalsvillkoren, det vill säga av villkoren som gäller något annat än lönen.
