Matteo vill inte säga sitt riktiga namn. Han jobbar tillsammans med Gaspar, som inte vill synas på bild, på ett arbetarkollektiv i Morganton. Båda har fått sparken från Case Farms. – De sa att mina dokument var knutna till en kriminellt belastad person, och att de var tvungna att göra sig av med mig, säger han.
 

MORGANTON. Hårdare tag från invandringsmyndigheterna i USA har drivit de papperslösa invandrarna in bland skuggorna. På arbetsplatserna sänker sig tystnaden. Kycklingslakteriet Case Farms är ett exempel: förr var de papperslösa organiserade och kämpade för bättre villkor, i dag står var och en för sig.

Han sitter bakom en symaskin i en sliten industrilokal i Morganton, North Carolina. Ett arbetarkorporativ huserar i lokalen. Sitt riktiga namn vill han inte ge.

– Kalla mig Gaspar, säger han.

Gaspar berättar om sina åtta år på stadens slakteri. Han jobbade med att ta ur kycklingarna och fick se hur hastigheten på det löpande bandet successivt ökade. Efter arbetsdagarna värkte axlar och handleder. När en lastpall föll över hans fingrar skickades han till doktorn och fick några värktabletter. Det var all hjälp som bjöds.

– Jag stödde facket och min arbetsledare visste det. Det var en av de största anledningarna till att vi inte drog jämt, säger Gaspar.

I fjol avskedades han från jobbet på Case Farms.

– De sa åt mig att jag jobbade med en annan persons dokument. Att pappren som de hade på mig inte var mina, säger Gaspar.

Saknade arbetstillstånd
Han är en av ett hundratal arbetare som tvingades lämna kycklingslakteriet förra året. Alla under förevändningen att de saknade giltiga arbetstillstånd.

Personer som följt utvecklingen på Case Farms ser ett mönster i avskedandena:

Det var inte så att alla som inte hade sina papper i ordning fick sparken. Majoriteten av de 500 anställda vid anläggningen saknar giltiga dokument. I stället var det folk som jobbat där länge. Erfarna personer som kände till sina rättigheter och var mer benägna att säga ifrån. De fick gå.

Rubriker
För 15 år sedan skapade Case Farms i Morganton rubriker. En samling invandrade arbetare gick ut i strejk och höll massprotester mot arbetsförhållandena på företaget.

Dramat utspelade sig i delstaten som har den lägsta organisationsgraden i hela USA. Någon fackförening fanns inte i närheten, så den första tiden samlades arbetarna i den katolska kyrkan på orten. Kenneth Whittington var präst då och är det fortfarande.

– När protesterna först bröt ut svarade företaget med att kalla på polis för att få arbetarna gripna för olaga intrång. Några av arbetarna hade uppgivit mig som kontaktperson. Så polisen ringde mig och bad mig komma och hämta dem. När arbetarna ville fortsätta kämpa sa jag åt dem att de kunde komma hit och mötas, berättar han.

Det var startskottet för en tid med stridsåtgärder och demonstrationer. Aktionerna fångade fackföreningsrörelsens intresse och ett par förbund skickade personal till Morganton. 1995 röstade en majoritet av arbetarna vid Case Farms för att representeras av Laborers.

Vägrade förhandla
Men företaget vägrade förhandla om kollektivavtal och efter sex år av resultatlösa förhandlingar drog sig facket ur. Ett nytt försök till organisering gjordes 2005, men den gången röstade en knapp majoritet av arbetarna mot facklig representation. De offentliga protesterna hade tystnat sedan länge.

På frågan hur detta kommer sig tänker Kenneth Whittington efter.

– Det är en ny generation arbetare som jobbar där. Få från den tiden finns kvar. Dessutom är atmosfären en annan. På den tiden oroade sig ingen för att inte ha de rätta pappren. I dag finns det en mycket större rädsla knuten till att vara papperslös. De känner andra som har skickats ut från USA, säger han.

Det finns fortfarande kritiska röster på slakteriet. En av dem är Manuel Salucio Cardona, som för motsvarande 60 kronor i timmen styckar vingar och lår nio timmar om dagen.

– Efter att du betalat hyran och köpt mat är det inte mycket över, säger han.

Okända rättigheter
Uppbackad av ett särskilt center, som bildades med pengar som facket lämnade efter sig, försöker han tala med arbetskamraterna om deras rättigheter. Han säger att de flesta inte vet om vilka regler som faktiskt gäller även för dem.

– Om chefen fick reda på vad jag gör skulle jag nog få sparken. De ligger inte i deras intresse att folk informeras om sina rättigheter, säger Manuel Salucio Cardona.

Företaget har länge anställt nästintill uteslutande latinamerikaner. Men på senare tid har arbetsgivaren försökt rekrytera infödda amerikaner. De stannar dock sällan längre än några dagar.

– Jag tror att folk som är härifrån och har papper inte är rädda att förlora den här sortens jobb. Men för oss latinamerikaner finns det inga alternativ, speciellt i den pågående krisen kan vi inte få andra jobb, säger Manuel Salucio Cardona.

Kollektiv anda
Han tycker inte att viljan att göra gemensam sak bland arbetarna har gått förlorad.

– Det finns fortfarande en kollektiv anda. Nyligen lämnade ett 50-tal bandet i protest mot förändringar som den nya personalchefen gjort. Men många drar sig för att stå upp för sig själva. Rädda för att bli av med jobbet, säger han.

Historikern Leon Fink har skrivit en bok om arbetarkampen i Morganton. Han anser att stämningen har förändrats. Numera försöker familj för familj hanka sig fram.

Bakom utvecklingen ser han en politisk förändring. Efter terrorattackerna 2001 har invandringsmyndigheterna kommit att bli allt mer hårdföra.

– De har drivit in folk bland skuggorna, och där går det inte att organisera någon. För arbetarna i Morganton skulle en invandringsreform som ger dem en väg till medborgarskap betyda mycket. Det skulle ge dem en chans att stå upp för sina rättigheter igen, säger han.

 

 

FAKTA / 12 miljoner utan uppehålls- och arbetstillstånd
Cirka 11,9 miljoner personer bor och arbetar i USA utan uppehålls- och arbetstillstånd. 
Förra året skickades 359 000 personer ut ur landet, den sjätte rekordnoteringen på lika många år. Antalet avvisningar har nästan fördubblats under 2000-talet. En tredjedel av dem utgörs av personer som stoppats vid gränsen.
93 procent av alla avvisningar går till länder i Latinamerika. Mexiko står ensamt för mer än två tredjedelar av dem.
Amerikanska fackföreningar gör ingen skillnad mellan papperslösa och andra invandrare och har heller inga lagliga möjligheter att göra det. Enligt amerikansk lagen gäller arbetsrätten, med ett par undantag, även för personer utan uppehålls- och arbetstillstånd.
Invandrare utgör 12,6 procent av den fackliga medlemskåren och 15,5 procent av den samlade arbetskraften i USA.