Stillbilder ur "Women without Men" © Shirin Neshat. Courtesy Gladstone Gallery, New York.
 

KONSTRECENSION. Det är vildmark, en kvinna ligger drunknad i grumligt vatten, fuktig skog och i nästa ögonblick barnen som springer i labyrintiska skogar, på öppna ängar. De är klädda i gula, stickade dräkter.

 

En flicka, Mahdokt, är utan de solgula kläderna. Bland träden sitter hon många år senare i ett hav av gula garnnystan och stickar. Alltmer febrilt, den nyss så klara blicken får något vilt i sig, en trött galenskap och de stickande fingrarna har blivit dubbelt så många, tio på varje hand.

 

Det är suggestivt. I betydelsen förledande, i betydelsen tankeväckande.

 

Inför Shirin Neshats magiska brutalitet och poetiska råhet blir betraktaren en annan. Om man bara orkar låta bli att väja med blicken.

 

Lust och vanvett

”Det är alltid själens lust som driver människan till vansinne”, står det i Sharhnush Parsipurs Kvinnor utan män (1989), boken som Neshats videokonstverk är baserade på.

 

På Kulturhuset i Stockholm visas nu utställningen med samma namn, som består av fyra av Neshats installationer gjorda mellan 2004 och 2008.

 

Vändpunkten

Det handlar om kvinnors beskurna livsutrymmen, om deras förnekade, förvägrade, förbrukade sexualitet. Om frihetslängtan och om att stå på tröskeln till dårskap. Världen har blivit en elak plats. Outhärdlig.

 

 
   
   

Shirin Neshat skildrar tiden för en avgörande vändpunkt i Irans historia. Det är 1953, demokratin störtas, kuppen återinsätter shahen som enväldig härskare.

 

Vad betyder det för kvinnorna?

 

Rituell rening

För den prostituerade Zarin, i filmen med samma namn, är en dag de betalande männen plötsligt ansiktslösa. I panik flyr hon bordellen, springer i Teherans gränder.

 

På det offentliga badhuset genomför hon det rituella, våldsamma försöket att befria sig från något som sitter på insidan.

 

Den äldre kvinna som kliver fram för att varsamt tvätta Zarin förstår inte att också hon blir en av dem som tar sig rätten att annektera hennes kropp. Hon knuffas undan.

 

Under tystnad betraktar hela badhuset sedan tvagningsproceduren. Zarin skrubbar, hennes hud flammar och blöder.

 

De springer

”Det finns ingen kvar att lita på” heter det i ”Munis” (2008), det verk som tydligast skildrar det politiska händelseförloppet. Det gäller för Zarin som springer i gränderna, utan något att hålla fast vid.

 

Springer gör också Faezeh, genom rummen, mellan träden, på flykt från minnet av en våldtäkt. ”Vilken olycka!” ekar det mellan de kala stammarna, och den olyckan dånar genom alla verken.

 

Så också i ”Mahdokt” där man aldrig vet om galenskapen är den enda möjliga vägen ut eller en slutgiltig återvändsgränd.

 

Utställning: Kvinnor utan män.

Konstnär: Shirin Neshat.

Museum: Kulturhuset, Stockholm.

Pågår t o m: 30 januari 2010.

 

Therese Eriksson

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn