Vi lever tydligen i ett av världens mest jämställda länder. Kön har en underordnad betydelse får vi lära oss.

 

Ok, än så länge tjänar du 13.500 före skatt på din deltid som barnskötare? Men du kämpar på, åren går och helt plötsligt har du hunnit bli 56 och arbetar fortfarande kvar inom barnomsorgen. Att det var du och inte din man som gick ner i arbetstid när barnen kom var en självklarhet: ”Jag ville det själv. Småbarnsåren kommer inte igen. Att pappan till barnen arbetade heltid under alla år var ett gemensamt val”.

Men så efter mer än tjugo år tillsammans så har ni glidit ifrån varandra. Han har faktiskt blivit lite tråkig, kan till och med vara elak i bland. Men att skapa ett eget liv blir svårt, du har ju bara din 70-procentiga anställning, och din pension har du förstått att det kommer att bli svårt att klara sig på.

Så du stannar kvar. Tillsammans kommer du och din man att klara er bra på ålderns höst, även om det inte kommer att bli några utsvävningar. Men så en dag säger han att han vill prata. Det funkar inte längre, säger han. Han har redan träffat en yngre, gladare kvinna.

Värderingsfråga
Det här är en av de största orättvisorna och det handlar enbart om vad vi har mellan benen. Den genomsnittliga mannen i Sverige har en årsinkomst på 202.000 kronor. Samtidigt har den genomsnittliga svenska kvinnan en årsinkomst på 156.000 kronor. (SCB:s siffror 2007) En inkomstskillnad på 30 procent.

Det här handlar inte främst om löneskillnader, även om det är helt sjukt att det fortfarande är så att samma arbete ger mindre lön på grund av kön. Nej, det handlar om vilka arbeten som värdesätts, men främst om vem som tar ansvar för barnen. Vem som är föräldraledig, vem som är hemma med sjuka barn och vem som går ner i arbetstid för att få ”livspusslet att fungera”.

Kvotering självklarhet
Därför är det en självklarhet att föräldraförsäkringen kvoteras. Det bör inte vara en individuell fråga. I dag är föräldrapenningen till största del en enkönefråga. Det är mamman som tar ut 80 procent av dagarna. Det är såklart något som arbetsgivaren tar med i beräkningen när han eller hon tillsätter tjänster eller sätter lön. Därför bör frågan om föräldraförsäkringen vara en kollektiv fråga. Jag blir så ledsen när jag hör kvinnor beskriva kvoterad föräldraförsäkring som ett hot och i stället missionera för vårdnadsbidrag. Det är ett hån mot våra mödrars kamp för att vi skulle kunna försörja oss själva.

Om det inte längre är en inofficiell sanning att det är mamma som är hemma när barnen är små, då kan vi kanske nå målet. Ett mål som innebär att våra döttrar kan försörja sig själva och bara behöver vara beroende av en man känslomässigt.

Även män borde vara intresserade av en sådan lösning. Vem vill vara den som man nöjer sig med enbart för plånbokens skull?

 

 

Anna Norling