Han kom varje dag, hade inget elakt att säga när kön var lång eller vi kort om folk. Lugna morgnar kunde han stå vid sidan om kassalinjen och berätta om barnen som flyttat hemifrån eller kvinnan som lämnat honom. Han brukade fråga hur vi orkade med drickabackarna, ljudnivån, tempot.  Han kunde sitta i fönstret ut mot gatan, drickandes samma kopp kaffe i timmar och se oss svettas bakom muren av människor. Han hälsade alltid när man gick på eller av sitt skift, undrade ständigt om man tänkt komma tillbaka nästa dag. Han hade sett fler kafébiträden än gäster komma och gå och litade aldrig riktigt på att man inte sagt upp sig. Vi lovade honom alltid att imorgon, imorgon kommer vi tillbaka, men sen orkar vi nog inte mer.

Jenny Wrangborg