För kontrastens skull
 |
 |
 |
|
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX |
Foto: STEFAN BLADH / SCANPIX |
Foto: SCANPIX |
BOKNOTIS. Kanske var det bara jag som var dum nog att till den grad låta mig påverkas av Bengt Ohlssons triviala krönika på upp emot 400 sidor – även kallad Gregorius – att den gav mig beröringsskräck till Hjalmar Söderberg.
Hur som helst är det med en känsla av tacksamhet jag läser Kerstin Ekmans Mordets praktik, genom vilken hon delvis lyckas tillrättalägga de ohlssonska pinsamheterna.
Till skillnad från Ohlsson förmår ju Ekman faktiskt skapa en epokkänsla – och i läkaren Revinge en huvudperson som har ett förhållande till sitt yrke, till sin språkliga och historiska miljö.
Helheten känns i högsta grad trovärdig.
Revinges roll
Och till skillnad från Ohlsson finns det hos Ekman intressanta inomfiktiva paralleller till Söderberg – exempelvis hennes bärande idé att det var Revinge som instruerat Söderberg i tillverkningen av de från Glas kända gifttabletterna.
Men varför är Ekmans Revinge så lik Glas till sitt sinnelag, mörk och misantropisk?
I fiktionen finns det nämligen föga stöd för att Söderberg skulle kunnat använda Revinges kynne som en mental förebild till Glas; därtill umgås Söderberg och Revinge allt för lite.
Tvärtom tycks Söderberg ointresserad av Revinge som person, och utnyttjar honom till sina egna behov.
Ett förslag
Varför inte göra Revinge, hur mordisk och karriäristisk han än är, till en muntergök med sällsynta sociala kvalitéer?
I kontrast-estetikens namn?
Oscar Rossi
