Hans Swärd, Stefan Svallfors och Åsa Nilsonne på ett jäkla ställe.
 

Järnvägsparken i centrala Stockholm har förutsättningarna mot sig. Ett ständigt dån från motorvägarna, asfalt, betong och några slitna dekorträd i kakel. En man går omkring där, med en plastkasse i handen. Väljer mellan de två bågformade bänkgrupperna.

Jag går förbi där varje morgon och känner medlidande.

En park i utanförskap.

Eller drar jag begreppet lite väl långt?

Åsa Nilsonne, Hans Swärd och Stefan Svallfors låter sig grupperas av fotografen i parken. Ett jäkla ställe, kommenterar de. Hur tänkte man? Åsa tar tag i en lös gatsten, höjer den och håller den envist. Som för att det ska vara så. Situationen inbjuder.

Efter fotograferingen går vi till konditori Kafferepet. Tre professorer ska dissekera utanförskapet. Åsa Nilsonnes utgångspunkt är psykiatri, Stefan Svallfors sociologi och Hans Swärds socialt arbete.

Vad tänker ni på när ni hör ordet utanförskap?

Hans Swärd: Det är ett väldigt luddigt begrepp, svårt att jobba med som forskare. I valkampanjen 2006 skapade alliansen ett nytt begrepp, där även de innanför socialförsäkringssystemet betraktades som utanför. Jag är inte förtjust.

Stefan Svallfors: Det finns en kärna i begreppet. Catastrophic rupture, som man säger på engelska. När materiella förutsättningar inte finns för ett normalt socialt liv. Problemet är att utanförskap kan betyda nästan vad som helst, som att vara sjukskriven en månad.

Åsa Nilsonne: Jag tänker på en skolgård där det står fyra barn i likadana kläder, från samma socialgrupp, och ett femte som ser annorlunda ut och inte får vara med. Det har visat sig att om man stänger ute någon så drar samma mekanismer igång i hjärnan som när man gör någon fysiskt illa. Jag tänker också på ett land som Etiopien, på ett helt folk som aldrig kan göra några aktieklipp för de har inte tillgång till en aktiemarknad. Utanför Schengen svälter människor ihjäl, det är provocerande.

Hans: Det är ett endimensionellt begrepp. Det är stor skillnad på en ung arbetslös som får del av föräldrarnas välfärd och en barnfamilj i en miljonprogramsförort som inte förstår svenska och som har en allmänt svår situation. Att 1,6 miljoner är i utanförskap, det är absurt. Man kan tala mer nyanserat genom att prata om att man exkluderar någon från något.

Åsa: Utanförskap låter så hemskt.

Hans: Det är skillnad på det nya utanförskapet, som jag har hört att man säger om regeringens definition, och att leva i utanförskap.

Åsa: Den som kategoriseras av någon annan som utanför behöver ju inte själv uppleva sig som utanför eller utestängd från samhället. Det är ett svårt ord att förhålla sig till.

Har vi många i utanförskap i Sverige?

Stefan: Den frågan betyder nästan ingenting.

Åsa: Stefan, skulle du vilja vara språkpolis och förbjuda ordet?

Stefan: Ja, i forskarsammanhang.

Åsa: Men tycker du att LO-Tidningen ska sluta skriva om utanförskapet?
 
Stefan: Jag tycker i alla fall att de ska problematisera begreppet.

Hans: Det har ju fått genomslag, det måste man förhålla sig till.

Stefan: Men vi har för liten motståndskraft.

Åsa: Men om det går att söka forskningspengar för utanförskapsforskning?

Stefan: Då kommer opportunismen in. Då skulle jag söka.

Tillhör dina patienter regeringens utanförskap, Åsa?

Åsa: Om de gör det så är det inte deras största problem. Psykisk sjukdom skrämmer många, och det finns fortfarande fördomar som gör livet onödigt svårt för den drabbade. Det kan leda till en annan sorts utanförskap.

Hans: Till och med när jag pratar med uteliggare säger de: Nej, jag är inte hemlös. Man lägger moral och kollektiva egenskaper i ordet, som med utanförskap.

Åsa: Det är väldigt tufft att vara sjukskriven, inte minst om man är det av psykiatriska skäl. En stor drivkraft för mina patienter är att slippa Försäkringskassan. Herregud, tänker jag, dit går mina skattepengar, för att hjälpa. Men de blir i stället kränkta. När jag går med behandlas de annorlunda. Det var som att prata med en annan handläggare, sa patienten efteråt.

Stefan: Utanförskapet blir också ett budskap till dem som är innanför: Det är inte vi som är problemet. Jag (professorn) och städaren på ena sidan och min arbetslösa syster (förskolläraren) på andra sidan. Det är skumt. Då låtsas man att det inte finns klasskillnader.

Åsa: Det finns också oerhört mycket utanförskap på våra arbetsplatser. Utfrusna, mobbade, utmattningsdeprimerade. Det är inte säkert att innanförskapet är så idylliskt.

Stefan: Nej, verkligen inte.

Åsa: Om det nu finns ett innanförskap… Jag gick på internatskola i Sigtuna och träffade nyss en gammal kompis därifrån. Hon frågade hur jag upplevt skolan och jag svarade: Värsta tiden i mitt liv. Hörde jag hemma? Nej, sa jag och hon sa att varenda en som hon frågat om den tiden hade upplevt utanförskap.

Hans: Fast jag menar nog… Den finns ju en bok om adeln nu, de känner sig också utanför. Inom mitt område, hemlöshet, talar man ibland om själens hemlöshet. Nej, det finns en risk när man vidgar begreppen. Om man nu ska tala om utanförskap tycker jag att det ska handla om att ha politiska rättigheter, bostad och försörjning – som kan vara lön eller ersättning.

Åsa: Då är vi kanske överens om tre kriterier för det katastrofala utanförskapet.

Hans: Samhället skapar utanförskap genom att prata om utanförskap utan att släppa in alla. Ungdomsgrupperna i förorten som bränner bilar; skulle man ta in dem i samhället skulle de sluta. Som Nils Christi, professor i kriminologi, sa: Ju fler fängelseplatser, desto fler fångar.

Åsa: Tänk om hälften av Sveriges befolkning dör i svininfluensa, jäklar vilket sug det skulle bli efter varenda människa som kan stå på två ben.

Hans: Men många kommer aldrig in. Stora invandrargrupper får inte ens jobb i högkonjunktur.

Överskuggar det globala utanförskapet det som finns i Sverige?

Åsa: Nej. Vi har problem som etiopierna inte har i sina storfamiljer. Vi borde ha förutsättningar att vara glada i Sverige. Ingen svälter, vi har bra sjukvård. Men vi blir mer och mer deprimerade. Det är svårt att skapa ett samhälle där folk känner sig uppskattade och hittar sin plats.

Hans: Och flickan på skolgården jämför sig inte med barnen i Afrika utan med dem som hon inte får vara med.

Är man i utanförskap om man inte har råd med likadana kläder som sina skolkompisar?

Hans: Nej. Det är därför vi pratar om relativ fattigdom. Man behöver tydliga begrepp.

Varför använder regeringen ordet utanförskap?

Stefan: Det är ett politiskt entreprenörskap som går ut på att dra viktiga skiljelinjer i samhället. För att förändra vårt sätt att se på verkligheten. Det var väl ett trix i valkampanjen att säga om den förra regeringen: Titta så uselt, så många i utanförskap. Problemet är om det inte blir bättre.

Gör benämningen att man får in fler?

Hans: I Europa finns hårda strömningar om att man måste ta sig i kragen. Nu lägger vi skulden på dem i utanförskap. Jag tror inte att man behöver piska människor så hårt. Människor vill jobba.