BOKRECENSION. När nazisterna tog över Lodz i september 1939 bodde där 672.000 människor, varav 233.000 judar. När Röda armén anlände vintern 1944 återfanns 877 judar, som lämnats kvar för att röja upp med en order till de kvarvarande vakterna att därefter skjuta dem.

 

En del hade dött i stadens getto, de flesta hade transporterats därifrån till olika dödsläger, många till Chelmno, knappt 6 mil utanför stan.

Lodz skulle göras till en tysk stad. Den döps om till ”Litzmannstadt” efter en tysk general under första världskriget. Nazisterna organiserar en massinflyttning av tyskar och tyskspråkiga polacker. Gatorna får nya namn: Adolf-Hitler-Straße, Hermann-Göring-Straße. Det tyska filmbolaget UFA påbörjar en idealiserande film om stadens omgestaltning. En i filmteamet skriver en roman utifrån samma vinkel som publiceras 1944 med titeln ”Stad i sommarvind”.

Den tyska gettoförvaltningens kamrer, Walter Genewein, var också hobbyfotograf. Han tog bortåt 400 bilder av ”Litzmannstadt” med en för tiden mycket ovanlig färgfilm.

Verkligheten och bilderna

I dessa bilder syns inget av gettots verklighet av lidande, hunger, våld och död.

 
Från Augustgalan. Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX  
   

För Steve Sem-Sandberg är det ett imperativ för romankonsten att arbeta med det som inte går att visa med något annat medel. Genom att låta olika röster och berättelser skava mot varandra kan litteraturen väcka medvetenhet om glappet mellan verkligheten och de tillrättalagda bilderna.

Ändå har Sem-Sandberg valt att låta en av Geneweins bilder fungera som omslag till De fattiga i Lodz. Det är alltså ingen oskyldig bild. Men den kan fungera som en påminnelse: Det finns inga oskyldiga bilder. Historiska dokument talar inte för sig själva, de måste tolkas, kontextualiseras, arbetas med.

I sitt efterord konstaterar Sem-Sandberg att detta gäller också för ”Gettokrönikan”, romanens huvudsakliga källa. Krönikan upprättades i gettots arkiv på order av Chaim Rumkowski, den ”judeäldste” nazisterna valt som samarbetspartner. Att den skulle rymma en kritik av Rumkowskis styre är därför osannolikt. Ändå utgör krönikan en ovärderlig dokumentation.

 
  Chaim Rumkowski. Foto: SCANPIX
   

Rumkowskis val

Rumkowski var både offer och förövare. Det är besvärligt att berätta om.

Hans strategi var att framhålla gettots arbetskraft som en nyttighet för nazisterna, för att på detta sätt rädda så många som möjligt. Med tanke på hur få som överlevde måste det sägas att strategin misslyckades. Men om Röda armén nått fram tidigare? Hur hade vi berättat om Rumkowski då?

Den 1 september 1942 får Rumkowski veta att tyskarna håller på att tömma gettots sjukhus på gamla och sjuka. Utan att ha informerat honom först. Det ges order om att även barnen i gettot skall deporteras.

 

Rumkowski försöker förhandla, men får svaret att det är svåra tider även för tyskarna – de kan inte hålla ”icke arbetsföra judar” under armarna. Vägrar Rumkowski samla ihop barnen, så kommer hela gettot att likvideras.

Rumkowski håller då ett tal till gettots invånare. Argumentationen går ut på att de människor som på detta sätt kan räddas ”till antalet vida överskrider dem jag måste låta gå”. Barnen skickas iväg.

Bilder som vittnar

I ett annat sammanhang berättas i romanen att man sommaren 1945, ett halvår efter det att Röda armén erövrat Lodz, i källaren till ett institut för bekämpande av lungtuberkulos hittar röntgenbilder på tusentals av de barn som senare alltså kom att föras bort och mördas.

 

Många av bilderna visar skador som barnen fått av misshandeln och svälten i gettot. Det är namnlösa liv, identifierbara endast genom det våld de utsatts för.

 

”Det här”, låter Sem-Sandberg den judiske läkaren och motståndsmannen Daniel Weisskopf säga i romanen, ”är den enda verkliga bilden av dig själv du någonsin kommer att få se.”

I sitt arbete med dokumenten från Lodz getto gör Sem-Sandberg något mer än att ge oss en bild. Han får dem att vittna.

Christian Nilsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn