Daniel Harding. Foto. FELIPE MORALES / SCANPIX  
   

LÅNGKRÖNIKA. I samband med nobelfestligheterna ges alltid en konsert.

 

Förra året var det Mozarts C-mollmässa. Dirigenten Eliot Gardiner tog inte bara med sig taktpinnen från England utan hela Monteverdikören till Konserthuset för att det skulle bli så bra som möjligt.

Man får förstå hans frustration när den fullsatta och galabeklädda parketten envisades med att applådera mellan varje moment, det saboterade ju en stor del av hans arbete.

 

Med rätta, kan man tycka, hade han kunnat förvänta sig bättre bemötande av de speciellt inbjudna.

Överklassens domän
Därför blev det komiskt. Det var nog inte bara jag som fnissade när tevekameran zoomade in politiker och finansmän som inte visste när man skulle applådera i konserthuset. Det borde ju vara deras domäner.

För kultur är fint. Och därmed tillhörigt överklassen. Den har dessutom oftast serverats i palatsliknande byggnader med mycket guld och marmor, det har tarvat etikett för att kliva in vilket gjort oss som inget vetat om klädkoden obekväma.

Alla de stora teatrarna hade tidigare egen ingång för tredje radens besökare, frackarna och diamanthalsbanden skulle inte behöva riskera möta pigan under festkvällen, pöbeln och finare sortens folk skulle hållas åtskilda.

Som på en hockeymatch
Därför är det storartat när den fina kulturen byter plats och arena, när det som i januari under Matteifestivalen spelades opera och klassisk musik av världsklass i Luleå.

Även där applåderades det mellan satserna i Mozarts Jupitersymfoni.

Men skillnaden var att Luleåpubliken applåderade av entusiasm och glädje över att få höra. Det var inga avmätta belevade handklappningar, det var rejält, som på en hockeymatch.

Efter första satsen hade Daniel Harding och förste cellisten svårt att hålla sig för skratt, efter andra klarade de det inte.

Efter tredje satsen gjorde Harding ett försök att lära luleåborna, genom att hålla händerna högt flera sekunder efter sluttonen, men när han sänkte dem för att kunna bläddra fram fjärde satsen i partituret, då brakade det lös i salongen igen.

 

 
  Peter Mattei. Foto: JUREK HOLZER / SCANPIX
   

Slut i ett nafs
Men Matteifestivalen ingick inte i Operans eller Kungliga Filharmonikernas turnerande. Operan och Filharmonikerna turnerar inte i Sverige.

Det var ett privat initiativ från Peter Mattei och han lyckades dra med sig finansiärer från Norrbotten. Luleås småföretagarkår, Norrbottens läns landsting, Luleå Kommun.

Biljetterna tog slut i ett nafs.

SSAB lyckades dock inte göra av med de biljetter de åtagit sig, de lämnade de igen över 100 stycken kvällen innan premiären! Men ryktet spred sig över stan och folk köade utanför kulturhuset i Luleå i stark kyla sent på natten för att komma över reststolarna.

Det blev fullt.

Kan räcka flera år
För att låna Hasse&Tages ord så ”tror jag ej människan, utan skönhet leva kan. Själen har det illa ställt, också den kan dö av svält.”

Jag vet precis vad de menar, ser man bara lastpallar och truckgafflar om dagarna, vet man att man är lika utbytbar som en mutter, känns en bukett tulpaner som höjden av lyx – då kan en kväll på operan räcka som livselixir flera år. 

Hunger och dästhet
Det var det som var skillnaden mellan publikerna i Luleå och nobelkonserten i Stockholm.

Den i Luleå hungrade, sög i sig allt den kunde, medan de nobla nobelgästerna gäspade lite förstrött och bläddrade i programmet för att se om det var mycket kvar innan de skulle få någon mat.

Och det var därför Harding skrattade men Gardiner blev störd.

En rättighet
Och plötsligt blir det så uppenbart hur snett hela kulturdebatten hamnat.

Det är inte för att hjälpa kulturarbetarna som kultur behövs, men för att det finns ett behov. Både hos publik och utövare.

Kultur är en rättighet. För alla, oavsett om de vet hur de ska bete sig eller inte, men så länge inte det stora flertalet medborgare har möjlighet att utöva någon kultur vare sig aktivt eller passivt, så länge förblir det en lyxangelägenhet för ett fåtal.

Det finns en uppenbar risk att pressade fackföreningar och politiker idag bekymrar sig så mycket om orderböcker och stigande arbetslöshetssiffror att kulturen glöms bort.

Något utöver det vanliga
Och så klart menar jag inte att det går att ersätta jobb och husrum med teater eller musik.

Men själen behöver sitt.

Och att erbjuda något utöver det vanliga i samband med fackmöten, det kan till och med vara det förlösande för att solidariteten ska hitta fram igen. 

Maria Hamberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn