Illustration: EMMA VIRKE
 

Arbetslösa Arash Amiri har inte hört talas om utanförskapsmåttet. Han är bra på att komma överens med folk. Men ekonomiskt och geografiskt kan han tycka att han och hans kompisar står utanför. I hjärnan snurrar bara en sak: Jobb, jobb, jobb.

Finanskrisen har slagit hårt mot Arash Amiri och hans kompisar.

– Han är arbetslös. Och han och han! säger Arash när nya kompisar kommer förbi vid bordet där vi sitter på Ungdomens hus i Rinkeby.

En del har aldrig jobbat. Många har haft kortare påhugg. Arash Amiri är 22 år och har jobbat faktiskt, säger han. Flera olika arbeten.

— Lagerjobb, jag älskar det, säger Arash.

– Är inte det jobbigt? undrar en kompis.

– Nej, nej, nej. Man får slita för sina pengar, det är det jag gillar. Då slösar man inte.

Kortjobben bort
Det senaste året har kortjobben försvunnit.

Förra hösten lämnade Arash Amiri sitt jobb (olika inhopp) på bemanningsföretaget Studentpoolen för att besöka släkten i Balochistan, en provins i Iran och Pakistan. Under de fyra fem månader han var där ringde en kompis från Sverige och varnade: Det är finanskris! Men Arash kände sig säker på att få jobbet tillbaka. Det hade funkat dittills. En gång fick han till och med jobb per telefon.

Först i våras, efter några månader av arbetslöshet hemma i Rinkeby, började han bli riktigt orolig. Nu har det gått nio månader.

– Jag saknar rutin i livet. Jag sover när jag sover. Vaknar när jag vaknar. Jag tar inte hand om mig själv, säger han.

Säljjobb lockar inte
Jobb, jobb, jobb är det enda han tänker på. I väskan har han den senaste utskriften från Arbetsförmedlingen: Lagerarbetare sökes.

Annars finns bara säljjobb. Det har han och hans 19-åriga kompis Mohamed Rohrdo, som också hänger på Ungdomens hus den här onsdagskvällen, redan testat:

– Många trakasserade mig. Sa saker som: Sluta ringa hit din jävla turk, säger Mohamed.

– Det får man ta, säger Arash och rycker på axlarna.

– Bara att bita ihop, säger Mohamed.

Problemet var att de inte sålde nåt.

– Om folk vill ha något så ringer de själva. Nej, jag har aldrig förstått mig på säljjobb, säger Arash.

Eget liv
Det är dags att starta ett eget liv, tycker Arash Amiri som är 22 år. Men med aktivitetsstöd på 2.500 kronor funkar det inte. Han vill ha råd att gifta sig. Han vill hjälpa familjen, köpa det som mammans sjukpeng inte räcker till. Han vill ta körkort. I fyra år har han övningskört i pappans bil, men saknar pengar till teorilektioner och uppkörning.

Jag frågar Arash om  han tycker att han på ett ekonomiskt plan står utanför samhället. Han funderar en stund.

– Ja, jo, på det sättet kanske.

Här på Ungdomens hus samlas många killar och unga män, upp till 25 år. (Tjejgruppen har en egen lokal). Pengar behövs inte. Det blir ett sorts innanförskap, en samhörighet.

– Alla har samma problem, säger han.

Men också: Alla är inte starka. En del hör att de kan få tag i pengar på ett lätt sätt och sen är de fast. Eller någon pressar någon att kasta en sten på polisen. Grupptryck, säger han.

När de ses hemma hos varandra blir det mycket ångestprat.

– Ingen i vår ålder har jobb. Det är för jobbigt. Det är FÖR jobbigt.

Modesta krav
Fråga föräldrarna om pengar skulle Arash aldrig göra.

– Om killarna ska på bio och jag inte har 100 kronor? Då stannar jag hemma. Om jag inte har pengar till vinterskor? Då sätter jag på mig fem par strumpor. Jag har lärt mig mycket från hemlandet. Sett hur de har det.

Han skulle vara nöjd med en månadslön på 10.000 kronor. Före skatt.

– Men jag hoppas ju att jag får det bästa, säger han.

Fast ångrar sig direkt:

– Jag skulle inte vilja ha 40.000. Jag skulle bara bli dum av mina egna pengar.

Mohamed Rhordo tycker att det som är bra med Rinkeby är att typ alla är invandrare. Man kan snacka med vem som helst.

– Det är inte positivt, kontrar Arash.

– Det är positivt, vidhåller Mohamed.

– Okej då, för oss är det bra att ha vuxit upp här. Jag har lärt mig så mycket här att det inte är sant. Som hur människor beter sig, jag kan läsa dem, säger Arash.

Först jobb, sedan barn
Men för barnen: Han vill inte att de lär sig Rinkebysvenska. Säga brå och sånt onödigt. Som i: Ska vi gå nu, brå? Ett ord bara, utan betydelse.

Lika onödigt som då i: Ska vi gå nu, då? undrar jag.

Ja, ungefär.

Varje dag pratar Arash Amiri med sin blivande fru i telefon. Så fort som möjligt ska hon komma hit. Men först måste han ha ett jobb. Därefter giftermål och barn – självklart vill han ha barn, säger han.

Pressad
Men tiden går och han börjar få konstiga tankar. Det är mycket press. Mycket press, säger han.

– Mina föräldrar ser om jag är ledsen och blir också ledsna. Deras enda önskan är att barnen ska bli något.

– ÖHHH kom nu! Det är dags, hojtar några som går förbi med tårtkartonger för att fira en kompis födelsedag.

– Jag kommer, ta det lugnt, säger Arash och lutar sig tillbaka. 

Drömjobb
Hans dröm har varit att bli rörmokare för att kunna hjälpa till med vatten i Balochistan.

– Det de gör för vatten gör vi för guld. Jag önskar att jag kunde göra något. Bara något. Jag kanske inte skulle kunna fixa vatten till alla. Men en by. En by i taget.

När han har haft jobb har han aldrig känt sig utanför. Inte i skolan heller.

– Jag är bra på att komma överens med folk, säger han.

Brötigt
Det är brötigt på Ungdomens hus. Kompisar kommer och går. Lyssnar ett tag på vårt samtal. Flikar in. Tramsar och skrattar medan Arash svarar på mina frågor.

Nej, han faller inte för grupptryck. Han står emot, nu.

Han är intresserad av det mesta, säger han. Utom opera och golf.

– Eller, golf är rätt roligt faktiskt. Jag har spelat lite. Men jag brukar få ont i fingrarna och inte träffa bollen.

Och politik kan han inte. Mycket snack och lite verkstad, som han ser det. 

– Staten har makten. Staten kan göra allt. Vad hindrar dem? Det finns så mycket pengar i det här landet. Jag förstår inte varför de inte gör något bra.

Rådvill
Vad han själv skulle kunna göra mer för att hitta ett jobb vet han inte.

– Det enda jag inte provat är att stå på stan med en skylt på magen: Jag är arbetslös. Jag såg i tidningen att någon gjort så och fått jobb faktiskt. Jag är lite sugen på att testa det.

– Det är klart att jag inte har världens bästa cv. Det är klart att de ska ta andra om de har bättre meriter. Självklart. Jag säger bara: Det finns för lite jobb.

Så börjar han berätta om ett sommarjobb på dagis.

– Det var otroligt skönt. Jag älskar barn. De såg verkligen upp till mig, fick inte nog av mig.

Kanske du ska gå en barnskötar­utbildning?

– Ja! Kanske. Jag ska kolla upp det i alla fall. Eller kanske den där rörmokarutbildningen. Men två år, det är mycket för mig.

Missad chans
Mest av allt ångrar han att han inte satsade under gymnasietiden. Men då var det mycket annat, han ville åt småslantarna och tog alla extrajobb han fick. Var girig, tycker han nu.

När pappan i den vevan tyckte att det blev för tufft med heltidsnattjobb på Posten i Arlanda samtidigt som han drev en livsmedelsbutik i Upplands Väsby, sa han till Arash: Ta över eller jag säljer.

Arash tog över. Jobbade sex dagar i veckan, tio timmar om dagen.

Till slut pallade han inte och de sålde.

Pappas postjobb minns han sedan han var liten och var där och spelade fotboll med arbetskompisarna. Det är fortfarande drömjobbet.

– Jag vill verkligen ha det jobbet, säger han.