Få länder – om ens något – har en så flexibel lagstiftning som Sverige när det gäller att säga upp människor på grund av arbetsbrist.
 

 

Arbetsgivaren definierar själv om, när och i vilken grad arbetsbrist råder. De anställda och deras fackliga organisationer har ingenting att säga till om i den frågan.

Trots detta lever striden om lagen om anställningsskydd (las) sitt eget liv, i decennium efter decennium. Senast är det Folkpartiet som inför sitt pågående landsmöte anslutit sig till de högljudda kritikerna av lagen.

Moderatstämman hade i augusti en het debatt om huruvida lagen behöver ändras eller inte. Stämman stödde partiledningens linje om att inte peta i lagstiftningen, åtminstone inte för ögonblicket. Men tidigare har Centern krävt att turordningsreglerna för småföretag helt ska slopas.

Osäkerhet
Det verkar därför som om frågan inte längre går att skjuta framför sig för regeringsalliansen. Osäkerheten inför vad som händer nästa mandatperiod är betydande om nuvarande fyrklöver regerar vidare.

Bakom kraven på ändrad lagstiftning finns en påstådd svårighet för små och medelstora företag att kunna dra ner personalstyrkan i en konjunkturnedgång och samtidigt behålla viktig kompetens bland de kvarvarande anställda. Boven i dramat påstås vara de lagfästa rättigheter om vilken turordning som gäller vid uppsägning på grund av arbetsbrist.

Lagen slår fast principen om sist in – först ut. Och eftersom den är utformad som en stupstock är den endast möjligt att kringgå via förhandlingar med facket på arbetsplatsen. En överenskommelse om en annan turordning – en avtalsturlista – blir då resultatet.

Osanning
Indirekt påstår alla las-kritiker alltså att facken med lagens hjälp vill försvåra för företag, där de själva är anställda, att överleva efter en bantning.

Facket anklagas för att inte medge undantag från lagens regler. 

Men det är inte sant.

Fackföreningar medverkar i mycket hög utsträckning till att skapa avtalsturlistor, inte sällan i så hög grad att de får hård kritik från de egna medlemmarna för en alltför företagsvänlig inställning. Skälet till de avsteg från lagens regler som facken går med på är just omsorgen om företagens fortlevnad – och därmed jobben.

Ändrad balans
Konsekvensen av att skriva om lagen skulle bli en ändrad balans mellan två i dag jämbördiga förhandlingsparter. Och de förändringar som diskuteras inom regeringsalliansen ökar otvetydigt arbetsgivarnas inflytande.

Om lagen ändras så att kompetens i allmänhet väger tyngre än anställningstid vid uppsägningar så kan det verka som en liten, närmast harmlös, förändring. Men den är helt avgörande.

Möjligheten till undantag utifrån kompetens finns redan i den nuvarande lagstiftningen. Men den är, enligt arbetsgivarna, inte tillräckligt omfattande. I dag gäller kompetenskravet för en särskild arbetsuppgift och inte kompetens i generell mening. Det är därför arbetsgivarna vill vidga kompetensbegreppet i lagen.

Svagare fack
Med en lag som på ett nytt, mera generellt, sätt betonar kompetenskravet när turordningen ska slås fast förändras grunden för att förhandla om avtalsturlistor.

Arbetsgivaren kan då med lagens hjälp skapa en turordning som avviker från grundregeln sist in – först ut. Och vips är förhandlingspositionen kraftigt försvagad för de anställda och deras företrädare.

Bedömningen av de anställdas kompetens avgörs nämligen ytterst av arbetsgivaren. Frågan sorterar under det som kallas arbetsledningsrätten, och att då pröva uppsägningar i Arbetsdomstolen förefaller utsiktslöst.

Maktstrid
Det är den här vetskapen som får arbetsgivare att – det senaste exemplet var i huvudavtalsförhandlingarna – vilja förändra och förstärka kompetenskravets betydelse i las. Ingenting mer och ingenting mindre.

Den omstridda las-problematiken kan emellertid inte lösas med ett enkelt politiskt penndrag utan att balansen rubbas.

Det eviga bråket om lagen om anställningsskydd, oavsett vilka krav som för stunden är aktuella, är en utpräglad maktstrid.

Och den dag politiken, oavsett färg på regeringen, förändrar balansen mellan arbetsmarknadens parter blir det strid – på riktigt.