SEMINARIERAPPORT. Enbenthet diskuterades ingående när arbetarförfattare och bokombud från hela landet ställde LO:s Marie Linder och S representant i riksdagens kulturutskott Gunilla Carlsson mot väggen.

 

Wanja Lundby-Wedin skulle också ha kommit, men blev tvungen att ställa in för att göra en blixtutryckning i debatten inför avtalsrörelsen.

 

Ramen var det årliga seminariet ”Boken på arbetsplatsen”, nu för första gången på Runöskolan istället för på Brunnsvik.

 

Bildning

Det första alliansregeringen gjorde var ju att dra in stödet till En bok för alla. Nu har de lyckats trolla bort pengarna till Kultur i arbetslivet. Hur trollkonsten ser ut rent budgettekniskt kommer att presenteras i december.

 

Borgarna är emot bildning helt enkelt. För de vet att läsning är maktförstärkande.

 

Men var står arbetarrörelsen?

 

Och på hur många ben?

 

Det var Martin Viredius från Transport som förde in Bengt Göranssons liknelse i diskussionen: det administrativa benet vs. det kulturella benet. Att bägge behövs.

”Lägger vi ner kampen om bilden av verkligheten är det slut med arbetarrörelsen.”

 

Så löd en av Viredius många drastiska formuleringar.

 

Förtvining och skeppsbrott

Sen fortsatte diskussionen utifrån besläktade motsatspar: magfrågor vs. bildningsfrågor; försäkringsbolag vs. kamporganisation.

Crescendot var kanske när författaren Kjell Eriksson ställde diagnosen att det kulturella benet bara krymper och krymper och förlorar muskelmassa och att han absolut inte kan tänka sig att vara valarbetare under såna villkor.

 

Han karakteriserade till och med utvecklingen sen sjuttiotalet som ”ett ideologiskt skeppsbrott”.

 

Den underförstådda frågan
I salen satt stora delar av landets expertis på kulturen som förändringskraft. I det lilla och i det stora. Författare, organisatörer, boksnurreskötare och läsare. Folkbildare.

Och frågan som egentligen ställdes var: Kan vi få konkreta bevis, please, på att vår insats tas på allvar.